Boktipset!

Har ju pratat om saker i bokvag tidigare och har precis avslutat en bok av Henning Mankell. Mankell faller val inte direkt i kategorin favoritforfattare. A andra sidan har jag heller absolut inget emot att sluka en bok av honom ibland - for omvaxlings skull. Han ar val lite sadar smatrakig helt enkelt. Den har boken blev jag dock ganska impad av. “Sagan om Isidor” heter den och handlar om en gammal fiskare, under sent artonhundratal, som blir ifrantagen allt vad vardighet och dygd heter. Spraket i boken paminner mer om skonskiverier av Steinbeck eller favvisen P-O Enquist (oops - en nyfunnen artikel om honom bara for det), och det om nagot ar ju en vacker liknelse. Detta till trots, har boken ett ganska ‘tamt’ slut som gor att Mankell fortfarande bara blir just okej. Boken rekommenderas i alla fall, och det ar speciellt vissa stycken – som nedan – som gjort att jag satt ett hundora pa fler an ett stalle.

“... Nu skulle dansas och stormlyktan rackte han at Wilhelm Andersson som stod i logporten och var avundsjuk over nagon som avvisat. Sa strackte han pa halsen och klev in pa logen med Maja Stina vid sidan. Han kopplade ett stadigt tag om henne, holl fast sa hon spjarnade och nekade, men han slappte bara efter, gav inte loss. Vaderhane skuttade over strangarna, musiken danade i Isidors huvud och han klampade ivag, hoppade runt och slangde, rot at dem som stotte emot att akta uniformen. Och nar Maja Stina ryckte allt vildare for att komma loss, trodde han sa skulle vara och tog rejalt spanntag tillbaka.

Isidor hoppade som ett getingstunget fol, och runt honom dar han slangde med Maja Stina avstannade paren, och undrade vad som stod pa. Maja Stina skrek att han skulle slappa, men nu var Isidor dov for allt utom den vidunderliga dansen och han snodde runt som galen, och nar vaderhane blev sa full i skratt av otakten och spektaklet, att han inte langre kunde halla melodin, drev Isidor Maja Stina vidare i en dans som bara ackompanjerades av exploderande skrattsalvor....”