Hur Det Kan Se Ut - Del 1

En av grejerna med nya lyan (namnde jag att vi kopt lya forresten?) – ar att man kan promenera till jobbet. 15 minuter. Dorr till dorr. Ingen tunnelbaneangest. Tank vilken lyx! Nu ar Sydney i och for sig inte katastrofstor som stad men rymmer anda drygt 4 millioner invanare vilket inte ar en oanmarkningsvard hop med folk. Sjalv har jag alltid bott pa stallen langt ifran jobbet sa sjalva konceptet av att inte behova vara beroende av kommunaltrafik kanns nytt, och nagot jag givetvis stormyser av. Promenaden till jobet gar jag med raska steg. Forst passerar jag hemkvarteret med thaikrogen, sunkispizzan, kycklingtakeawayrestaurangen (“Chick-alicious“ – salmonellavarning) och sa en pub pa ena sidan (halsar pa olgubbarna som sitter med dagens forsta VB). Sedan kommer tva korsningar dar jag allltid far sta och vanta i evigheter men sedan foljer en lang rakstracka som mynnar vid en asiatisk skola. Slutligen passerar jag centralstationen dar man alltid stoter pa en ansenlig mangd fargglada manniskor. Nastan alltid gatumusikanter; i morse var det saxofon och bas som underholl. I denna pittoreska byggnad kliver jag sedan in runt niosnaret for att forgylla atminstone 8 timmar plus av vareviga dag.


Update: Nu sag jag att jag skrivit arkitektpris - det heter val arkitekturpris?