George Michael

Han kom in pa scenen lagprofilt och oppnade showen med gamla Wham-dangan I'm your Man vilket gjorde att publiken blev helvild och stallde sig upp pa nagra sekunder. Detta foljdes upp av Everthing she wants och aterigen kunde publiken vartenda ord och sjong med sa hela stadion gungade. Efter lite kort prat fran scenen ursaktade han det langa drojsmalet om att det tagit 22 ar att atervanda till Sydney. Sedan var det dags att leverera lite gamla ballader; tardrypande You have been loved var forst ut. Denna lat ar sa otroligt sorglig med referenser till hans egen livspartner som dog nagon gang i slutet av nittiotalet. You have been loved kom sedan tatt foljt av Father figure, forsta solosingeln A different corner, From Jesus to a child och The Polices gamla Roxanne (you don't have to put that red dress on). Publiken blev lite mer lugnade av dessa. Efter ytterligare kanske 6 latar fran hans solokarriar var det paus i 20 minuter. Sedan kom han tillbaks igen i en annan kostym och oppande med dansvanliga latar som Flawless (you have to go to the city), Star people, Amazing och Faith med kyrkorgelinslag.

Den absoluta hojdpunkten kom med tonerna av Outside, laten han skrev efter toalettincidenten. Scenen bakom honom forvandlades till skyskrapor med en patrullerande helikopter som landade pa dessa. Har slet han av sig sin egen kostym och visade upp en polisuniform. Hela publiken blev eld och lagor och kunde inte sluta skrika. Too Funky var uppfoljaren darefter och med stor bildskarm kunde man saklart inte missa de ubersnygga supermodellerna Emma Sjoberg, Naomi Campbell och Linda Evangelista ga upp och ned langs podiet.

Hela showen framfordes pa ett proffsigt och sobert satt med ett stort fargglatt ljusspel i bakgrunden som plockade upp latarnas element. I ovrigt var det inte sa mycket mer "show business" over det hela. I mina ogon behovdes det inte mer, och som nagon tidning skrev; ta en superartist och lat honom bara leverera. For det var precis det han gjorde. I kladvag var det tva kostymbyten under showen men stilrent och vantat givetvis; en diskret svart kostym i borjan som byttes till en silvergra kostym infor andra halvan. Hans rost var helt outstanding och visade inga tecken pa alder, svaghet eller ett alltfor hektiskt leverne. Mojligtvis kan han inte ta de dar riktigt hoga tonerna som han ofta gjorde i sina yngre dagar men a andra sidan har hans rost nu en djupare ton som gor att den later lite mer mogen och komplex. Till skillnad fran Whitney Houston som stod pa Sydneyscenen nagra dagar innan var det har en show som visade att han fortfarande ar pa toppen av sin karriar som superartist.

Bland alla dessa latar som man kunde utan och innan var min personliga favoritupplevelse att antligen fa hora Careless Whisper efter alla dessa ar. Han sjong den exakt som studioinspelningen fast med alldeles for tydliga inslag pa att det inte var playback. Detta var ocksa ett av extranumren och framfordes med klassiskt saxofonsolo och hela kittet. Resten av publiken, liksom undertecknad, var markbart rord av hela framtradandet. Showen avslutades med Freedom - en perfekt final for en publik som bestod av 70% kvinnor och 25% gayman. Min egen man och nagra fa andra heterosexuella karlar utgjorde saledes den sista fjuttiga procenthalten i publiken.

Nya favorittischan som jag bodde i under helgen