Pa skadade fötter jag vandrar

Jag inbillade mig att jag kunde trippa omkring pa decimeterhoga klackar iford de vackraste klanningar och se allmant gudomlig ut. Jag kopte till o med ett par nya skor. Jag kopte dem fastan min skohylla sedan lange tillbaks exploderat och antagit nya konstellationer i form av sma skogommor i olika delar av lagenheten; I skafferiet fanns mina laxrosa Molliniskor. I tvattstugan under handfatet mina grona Scooterklackar, i passkapet nagra promenadskor. Svarta var de, de nya skorna, och av mjukt skinn. Vilket djur som fatt satta livet till vill jag inte veta. De hade klackar som var klumpiga, précis sadana en inbiten fashionista ska synas med i Sydney. I form av ett modeorakel begav jag mig ut pa stan. Jag skulle rapportera och se snygg ut – det ar ju inte var dag man gar pa modevecka. Skorna forde med sig ett stoff av sjalvsakerhet, jag kande mig fortjusande. Det var jag och Jackie Frank som skulle sitta pa forsta rad. Inbjudningarna hade drallt in den senaste veckan och nu gick jag dar med nya skor. Mina nymanikurerade fingrar, trotta av allt RSVP’ande, holl ett stadigt grepp om Guccin. Tjugo minuter senare kunde man finna upprivna skavsar pa 3 stallen pa vardera fot. Word of advice: se till att medfora plaster i handvackan som en permanent pryl!