Halvmaradebuten
Blosor, blanaglar, trotta muskler och omma leder ar prognosen idag. Men det ar tammef*n vart varje liten akomma... Sjalv gar jag omkring med ett stort leende pa lapparna idag och blir gratulerad fran hoger och vanster ungefar som jag vunnit OS-guld. Ett stort steg for mig, formodligen ett litet steg for nagon annan.
Gardagen borjade med uppstigning kl 6.00. Efter en snabb frukost bestaende av kokt agg, smorgas och tre glas appeljuice begav vi oss till Centennial Park. Min undebara make/standige foljeslagare och kameraman hade tagit ett bestamt beslut att vara pa plats. Med tanke pa forra loppets utgang var han nog extra bestamd att vara dar och hade packat vaskan med first aid kit, vatten, smorgasar, ombyte, massage-gele och massa annat. Val pa plats registrerade jag mig och slog mig ner i skuggan under ett trad. Kollade pa klockan som knappt slagit sju, det var redan uppemot +30C och vaderprognosen for idag var ironiskt nog narmare fyrtio grader. Nagot nervos over detta drack jag ratt mycket vatten och hann ga pa toaletten 2 ganger innan. Min halvmarapartner Fabio dok upp och det var dags att stalla sig i startfallan.
Ni som laser mig blogg kanske kanner igen namnet Centennial Park. Det ar har jag huserar mest nar jag tranar eftersom den erbjuder allt - lopning pa asfalt, grus eller gras med speciella lopbanor som stracker sig 3.7 km runt sjalva parken. Har finns aven en cykelfil, en bilfil och tillomed en hastbana. Sjalva parken inuti ar grasmatta med oppna falt, sjoar, mycket trad, buskar och smatt kuperad terrang. Kort o gott klassiskt cross country. Rundan var lagd mitt i parken med mycket snirkelkrokar fram och tillbaks, runt sjoarna och pa nagra stallen genom tata buskar och trad. En runda var ca 7 km, vi skulle saledes springa 3 rundor for att avverka hela distansen.
Forsta rundan gick finfint, sprang och smapratade med Fabio som var pa ovanligt vitsigt humor dagen till ara. Konstaterade att vatten serverades vid tre olika stallen. Den har gangen skulle jag inte behova dacka av vattenbrist ialla fall. Andra rundan inleddes och det var bara att fylla pa vatska med jamna mellenrum. Kanske drack jag lite for mycket - vid ca 10km kande jag att ett toalettbesok var nodvandigt. Givetvis fanns det inte en enda bajamaja i sikte. Vad gor man? Ja, som den osofistikerade lopare man nu blivit var det bara att kolla in tataste mojliga buske (vilket det fanns valdig manga av), springa in och kora rockkoncert-varianten. Snabbt och lustigt helt enkelt.
Vid pass 13 km halade jag upp en GU Sports gel och slurpade i mig halva innehallet; en kletig rora med nagon sotsliskig vaniljsmak som jag natt och jamnt lyckades svalja (Carl-Jan Granqvist skulle formodligen ha kvaljts bara vid atanken). Effekten av detta kickade in ratt snart, det var skont att kanna lite extra energiflode till benen som fick jobba ganska friskt. Vidrigt varmt skulle jag beskriva det nar jag hallde ungefar min femte mugg vatten over kroppen, samtidigt som jag kande att det var skont att ha solskydd bade i form av kepa och Fennec X-Bionic toppen. Det kanske var ren och skar inbillning men det kandes atminstone som toppen faktiskt fyllde syftet att kyla ned en aning nar den val blivit riktigt genomblot.
Gardagen borjade med uppstigning kl 6.00. Efter en snabb frukost bestaende av kokt agg, smorgas och tre glas appeljuice begav vi oss till Centennial Park. Min undebara make/standige foljeslagare och kameraman hade tagit ett bestamt beslut att vara pa plats. Med tanke pa forra loppets utgang var han nog extra bestamd att vara dar och hade packat vaskan med first aid kit, vatten, smorgasar, ombyte, massage-gele och massa annat. Val pa plats registrerade jag mig och slog mig ner i skuggan under ett trad. Kollade pa klockan som knappt slagit sju, det var redan uppemot +30C och vaderprognosen for idag var ironiskt nog narmare fyrtio grader. Nagot nervos over detta drack jag ratt mycket vatten och hann ga pa toaletten 2 ganger innan. Min halvmarapartner Fabio dok upp och det var dags att stalla sig i startfallan.
Ni som laser mig blogg kanske kanner igen namnet Centennial Park. Det ar har jag huserar mest nar jag tranar eftersom den erbjuder allt - lopning pa asfalt, grus eller gras med speciella lopbanor som stracker sig 3.7 km runt sjalva parken. Har finns aven en cykelfil, en bilfil och tillomed en hastbana. Sjalva parken inuti ar grasmatta med oppna falt, sjoar, mycket trad, buskar och smatt kuperad terrang. Kort o gott klassiskt cross country. Rundan var lagd mitt i parken med mycket snirkelkrokar fram och tillbaks, runt sjoarna och pa nagra stallen genom tata buskar och trad. En runda var ca 7 km, vi skulle saledes springa 3 rundor for att avverka hela distansen.
Forsta rundan gick finfint, sprang och smapratade med Fabio som var pa ovanligt vitsigt humor dagen till ara. Konstaterade att vatten serverades vid tre olika stallen. Den har gangen skulle jag inte behova dacka av vattenbrist ialla fall. Andra rundan inleddes och det var bara att fylla pa vatska med jamna mellenrum. Kanske drack jag lite for mycket - vid ca 10km kande jag att ett toalettbesok var nodvandigt. Givetvis fanns det inte en enda bajamaja i sikte. Vad gor man? Ja, som den osofistikerade lopare man nu blivit var det bara att kolla in tataste mojliga buske (vilket det fanns valdig manga av), springa in och kora rockkoncert-varianten. Snabbt och lustigt helt enkelt.
Vid pass 13 km halade jag upp en GU Sports gel och slurpade i mig halva innehallet; en kletig rora med nagon sotsliskig vaniljsmak som jag natt och jamnt lyckades svalja (Carl-Jan Granqvist skulle formodligen ha kvaljts bara vid atanken). Effekten av detta kickade in ratt snart, det var skont att kanna lite extra energiflode till benen som fick jobba ganska friskt. Vidrigt varmt skulle jag beskriva det nar jag hallde ungefar min femte mugg vatten over kroppen, samtidigt som jag kande att det var skont att ha solskydd bade i form av kepa och Fennec X-Bionic toppen. Det kanske var ren och skar inbillning men det kandes atminstone som toppen faktiskt fyllde syftet att kyla ned en aning nar den val blivit riktigt genomblot.
Det gick aldrig speciellt snabbt under loppet. Tittar man pa Garmin-analysen sa kom jag upp till 3.47 min/km vid nagot enstaka tillfalle men holl givetvis inte farten vid nagon langre stracka. Malet med det har loppet var att genomfora det, sa med tanke pa hettan (och mina relativt nylakta loparben) kandes det som jag inte vagade ge speciellt mycket mer. Sluttampen var heller inte speciellt dramatisk eller sprintfylld. Konstaterande bara att det var jakligt skont att se "Finish-banderollen" nar jag narmade mig malgang. Efterat, damp ned i grasmattan och hallde en liter vatten over skallen. Viftade bort miljoner flugor som tycktes alska min ackliga svettkropp. At en banan och nagra apelsinklyftor. High-fivade Fabio, den skavanken, som kommit i mal 2 minuter innan mig. Slukade 3 stora pannkakor med nutellasmor pa - HUR GOTT som helst! (Har skulle Carl-Jan definitivt ha varit avundsjuk!)
Att springa ett halvmarathon ar alldeles, alldeles enormt harligt. En jattebra distans - visst far man jobba men det ar inte omojligt.
Jo, det var sa sant - det har med tiden da... Enligt den officiella resultatlistan lyder det: 2:04:27
(Mer bilder finns har om man vill kolla.)
Precis innan start. Deltagarantalet var ratt lagt, gissningsvis uppemot ett hundratal halvmarathonlopare. Starten gick fran samma plats som malgang.
Diskuterar upplagget infor loppet. "Nice and easy, perseverance is key. Hats, sunnies and sun factors are on."
Sallskap ar bra att ha nar man springer ett langlopp. Kompis Fabio var snall och stallde upp och supportade mig.
Malgangen - en svettig men glad halvmaradebutant. Det var.... SKITVARMT pa ren svenska!!
Labels: Fitness
posted by Petra at 11:56 AM
2 Comments:
Hej Grattis i efterskott. vilken romantisk plats ni valt. Känner igen Rose bay! Du är så fin i färg den röda var du så fin i. Kramar mamma
Tack gulliga dig, mamma! Ja, det var en mysig dag!!
Post a Comment
<< Home