På västfronten intet nytt

Mycket jobb och sena kvallar. Det ar ratt roligt pa jobbet nu men full fart och fortfarande ingen bra kommunikation alls. Jag ar sa glad att jag kan springa - den perfekta ventilen til allt.

Stockholm marathon 2011

Redan pa hotellet pa Karlaplan kande man samhorigheten - laddade loparkladda manniskor som diskuterade tavlingsstrategier och fyllde frukosttallrikarna till breddgraden. Promenaden langs Valhallavagen bjod pa annu mer folk av samma virke och ur stadion formligen vallde det ut lopare. Pa Lidingovagen var det sa tjockt med folk att man i princip fick armbaga sig fram. Det var inget snack om saken - det var lordag 28 maj och det var Stockholm marathon som skulle ga av stapeln.

Jag styrde kosan mot ett ljusgult hus med boulebana - det var sagt att det skulle vara loparbloggtraff innan start, och detta unika tillfalle att traffa mina gelikar ville jag ju inte missa. Forst pa plats sag jag Janne som inte var svar att missa; coolt kladd i neongula Sauconys, stilfullt matchande pa benen och upptill. Snicksnackade aven med trevliga 4:30-Staffan som INTE skulle springa idag och alltsa hade akt in till stan enkomt for detta event (ar man comittad lopare sa ar man!) . Fick nagra snabba ord aven med Vasalopps slash orienterings slash ultralopar-Therese (jag tror jag stannar dar) och aven med snabba bonorna Anneliten och Sofie (den sistnamnda hade jag dessutom turen att se redan pa nummerlappshamtningen dagen innan). Svd-Petra rusade forbi och skulle sanda. Kort sagt, det var kandistatt innan start och aven om jag garna hade velat saga hej ocksa till Hjarnlopar-Johan och snabbaste Ingmarie sa fick vi noja oss dar - det blir val fler tillfallen misstanker jag.

Borjade rora mig mot startfallan dar jag fick en sista kram av mamma & co som onskade mig lycka till och tog hand om jackan. Starten gick och vi trummade antligen ivag. Ganska snabbt slangde jag av mig handskarna (Clas ohlsson, 10:-, tack for tipset Svd-Petra!) som jag hade inforskaffat enkomt for denna kyliga morgon. Smart drag att halla varmen i mina annars sa frusna fingrar. Tio kilometer passerade fortare an kvickt och jag bara njot i fulla drag precis som jag lovat mig sjalv att jag skulle. Under den har tiden konstaterade jag att publikstodet var ENORMT langs med hela banan (lite skillnad i jamforelse med Sydney marathon alltsa), otaliga liveband pa flera stallen, de medryckande afrikanska trummorna uppe pa Vasterbron (vada uppforsbacke?) och aven musik ur hogtalare lite har och dar. Mitt beslut att springa utan musik var kort och gott lyckat da det absolut inte behovdes i en sadan atmosfar.

Ut mot min gamla sverigeadress drog vi sedan. Gardet var som vanligt kallt och ratt blasigt och det kandes markligt att lunka omkring i dessa trakter som jag upp till for 6 ar sedan kallade "hemma" ratt manga ar. Pa 1:54 passerade jag halvmaran och det var lugnt och fint, och bara positiva kanslor aven om jag nog hade hinkat lite val mycket vatten. Sagt och gjort - jag behovde uppsoka ett buskage. Inga fisfornama normer har inte. En hel del andra tycktes dela den uppfattningen eftersom det skvattes i var och varannan buske.

Djurgarden, med den lite kurvigare banterrangen och avsaknaden av publik, sags vara ett segt moment i loppet. Jag upplevde det anda inte sa. Det ar ju sa vackert dar ute, man har fortfarande ork att njuta av miljon och med all tystnad finns det ju tillfalle att smaprata lite med alla knasiga medlopare. Jag hade bland annat sallskap av en stins iford gabardinbyxor, langarmad skjorta, slips och visselpipa, en finlandsk hockeyspelare, en liten spinkig man iford tjugotalsinspirerad svart o vitrandig baddrakt, och sa var det helt sonika farthallaren sub-4 som jag konverserade lite med.

Slutade vara social en bit innan vi kom ut pa Strandvagen. Trots att min gamla arbetskollega R stod och hejade vid 28-km och inte langt darifran aven mamma & co fick jag forsta vagen av trotthet ungefar da. Att det skulle bli jobbigt vid det stadiet visste jag ju sedan forrut men besvikelsen kommer alltid som ett brev pa posten nar man kanner att man maste trappa ned for att inte krokna. Andra rundan pa Vasterbron gick trots allt battre an vantat, nu med annu mer publik som gav rungande applader. Vackra Norr Malarstrand passerades och dar stod basta kompisen M och hejade. Hon hade missat mitt forsta varv pa samma plats och var fast besluten om att sta kvar.

Vattnet i mitt eget balte var nu sedan lange slut. Kande en tilltagande trotthet och jag tillat mig sjalv att stanna och dricka pa staende fot vid nagot stalle. Likadant gjorde jag pa de nastkommande dryckesstationerna. Ungefar vid 38-40 km var jag sa trott att jag gick ett tiotal meter aven mellan vattenstationerna. Vid 41 km hor jag nagon ropa "Heja Petra!!"- jag vander mig om och ser Lisette. Vad underbart det ar att hora nagon ropa ens namn - det gar liksom ratt in i hjartat och lyfter en.

Stadion lag nu framfor mig som ett vykortsvackert foremal. In pa tartarbanan som kanns som moln i jamforelse med asfalt. Stela ben vars agares hjarna tyst skriker "SPRING sa inat h-vete!". Benen kan inte riktigt fa till det. Malgang. Lyfter armarna till en segergest. Stoppar klockan som visar pa 3:59:10 pa 43,08 km. Far medalj, blir omkramad av varldens basta familj.


Pre-race pa hotellrummet.

Cole Classic 2 km - Shelley Beach till Manly Beach

James i startfallan.



Australiensiskt simmode. Budgy smugglers overallt!







Explosiv start. Mycket armar och ben...


Och langt, langt darborta skymtar vi stranden och malgang...


Maken gor sig redo for att inta startfallan. Ser lite lurig ut.


Japp, nu galler det!!


Malgang. Men vanta, han blir ju omsprungen av en TJEJ!!


Fina maken! Vilken superprestation! Och ett hej till publiken dessutom!


Glada simmare. Grymt jobbat!!

Maken rockar

Maken har bestamt sig for att simma Cole Classic, en 2 km lang simtavling i oppet vatten fran Shelley Beach till Manly Beach. Tufft att delta i en san tavling och med sa lite erfarenhet av att simma i havet. Det ar mest hans brorson som har lyckats overtala honom om det, de ska simma tillsammans och jobbar stenhart i poolen varje dag for att fa ihop lite distans. I helgen var vi pa Coogee beach och tranade. Ja, jag tranade inte, jag jobbade mest pa solbrannan men killarna simmade fram och tillbaks. Grymt duktiga och inspirerande att aven maken gillar att hoppa pa sana har galna tillstallningar som sporttavlingar, det ar ju faktist inte helt latt.

Bandageprydd rugguggla - "Så fixar du den rätta looken"

Det gar fort nar det hander, det har vi ju konstaterat forr. Egentligen borde jag bjuda pa langa inlagg med bildskona foton fran Port Douglas. Istallet sitter jag uppkurad i soffan med uppskrapade ben, armbagar och tva stygn pa hakan. En cykeltur, en liten flicka som sprang ut pa gatan och kanske lite for effektiva bomsar ar anledningen till rugguggle-looken. Mitt gamla starka jag kanns valdigt avlagset just nu....

Mot jul!

Sista jobbveckan har varit helt hysterisk - alla har sprungit omkring som galna hons med stirriga blickar, helt vansinniga fragestallningar och har begart sista minuten-andringar hit o dit. Fas ett av projektet gar nu live imorgon, och i och med det kommer jag nu att kunna slappna av lite mer och aterga till mer normala arbetstider. Skont!

Har jobbat upp en rejal overtid (som bara anda kan tas ut i flextid innan och mellan jul innan jag forlorar den helt) - har foljande dagar lediga; 17 december och sedan 23 & 24 december (julafton i Australien ar ju inte nagon speciell dag utan raknas som vanlig arbetsdag), sedan har jag flextid aven dagarna mellan jul och nyar. Borjar jobba igen 4 januari. Perfekt att inte behova ta ut nagon semester alltsa och anda fa sa mycket ledighet!

Over jul och nyar aker maken och jag till Port Douglas. Vi var dar 2004 och minns det som ett perfekt avslappnat stalle med bra mat, mysiga cafeer, och en enda lang strand (dar jag enligt maken tydligen kan "run my ass of").

Har ju stallt till med ett strackt ljumske som orsakades av att jag inte varmnde upp tillrackligt. Skadan borjar nu avta men jag hade jatteont hela forra veckan och kunde inte ens ga nar det forst hande. Som sagt, besvaret ar nu nastan helt borta och jag kan aterigen ta itu med marathontraningen infor Stockholm marathon den 28 maj 2011 - ska bli skitkul att springa pa hemmaplan och uppleva Stockholm pa lopande fot under en san lang stracka!

Ledig fredag

Ledig idag och det ar sa skont!! Egentligen borde man inte slosa tid pa att sitta framfor en dator en san har dag. Nu blir det en joggingtur sedan ska vi in till stan och handla i chinatown. I helgen blir det barnkalas hos kompisar (ska handla present idag), sedan vill vi nog ut pa en cykeltur igen. Trevlig helg!

Inspark

Helgen har varit riktigt skon med en extra helgdag - i gar var vi alltsa lediga pga Labour day har i Sydney. Vi har umgatts med kompisar, last bocker, stadat ute pa balkongerna, kollat pa film och sa har jag besokt det nyoppnade gymmet som ligger bara nagra kvarter bort - stort, superfrascht och valdigt lockande att bli medlem! Nu nar jag inte behover trana lika intensivt ett tag ska jag forsoka satta igang och blogga mer regelbundet pa den har bloggen sa man kommer in i rutin. Last famous words formodligen, men vi kor pa ett forsok!

Smått & gott, Skalmaneffekt & No news is good news

Sondagar borjar betyda langpass for min del nu for tiden. I sondags sprang jag over 3 mil, helt galet mycket och en distans jag tidigare aldrig ens kunnat dromma om. Det kandes i benen kan jag saga och pa mandagen gick jag som en stelopererad tant (dessutom var det ett konstant rannande mellan kylskapet och soffan eftersom kroppsklockan blivit helt ur balans - snacka om Skalmaneffekt!!). Det borjar bli lite motigt att kanna man hela tiden har langrundor som "maste" springas varje sondag. Allt det har kommer ju ifran marathonet den 19 september. Det ar ju nu nastan bara 3 veckor kvar och det kanns anda fortfarande "ok" aven om det borjar kannas som ett trakigt arbete, man vill liksom bara ha det overstokat. Att bara springa kravlost ar ju anda enormt harligt sa efter den 19 september kommer jag att ta det lugnt och springa bara for att jag vill, och inte stressa sa mycket.

Motivation ger jag mig sjalv hela tiden, nu senast blev det ju tva sota sommarklanningar och i lordags blev det ett spabesok pa Observatory hotel. Jatteharligt att checka in pa ett lyxhotell nagra timmar och utnyttja gymmet, poolen och sedan fa en skon helkroppsmassage (gillade arm och benmassagen battre an ryggmassagen!).

Annars hander det verkligen inte sa mycket nytt - som ni hor sa ligger allt fokus pa 19 september och eftersom jag har bestamt mig for att ga under 4 timmar sa blir det till att trana som en galning och se till att fa det gjort. Men jag kommer att vara grymt stolt att kunna titulera mig marathonlopare och kanna att jag fixade det.

Förvirrad löpare på villovägar

Vadret har nu borjat bli lite varmare och aven om det officiellt sett fortfarande ar vinter kan man tyda en viss skillnad. Det ar sallan regn eller 'daligt' vader, himlen ar konstant klarbla aven om det ar ratt svalt ute (ca +17-20 som varmast mitt dagen). Underbart att vistas ute den har tiden da det fortfarande ar svalt och man kan gora saker utan att tanka pa att behova skydda sig mot solen och varmen. September raknas ju som forsta varmanaden och sedan brukar det inte droja lange innan det ar gassande sol och man knappt kan rora sig utan att bryta ut i svett.

I helgen spelade jag tennis med en granne. Jag insag ganska snart hur fruktansvart svart det ar att spela och jag kande mig totalt misslyckad. Det var jag som hade foreslagit detta eftersom jag visste att hon tagit tennislektioner och tankte att hon var nog pa samma niva som mig. Nagot tennisrally lyckades vi inte bygga upp, det blev mest korta, trevande bollar fram och tillbaks dar reglerna innanfor/utanfor inte spelade nagon roll. Jag maste ha sett ut som en forvirrad lopare som sprungit fel - alla andra var kladda i vita snygga "Wilson"kjolar, solskarm och Lacoste-piketrojor. Sjalv var jag dar i mina hellanga lopartights och typisk loparkepa. Hehe! Det har maste styras upp om jag ska vaga visa mig pa tennisbanan igen - kanske en liten tennisklanning?! Fast man kan ju a andra sidan inte komma med superproffsiga klader och sedan visa sig vara helt vardelos....

Pa sondagen blev det ett riktigt langpass igen, kanns bra att bygga upp distansen innan marathon den 19 september. Har kande jag mig dock hemma! :)

Mer om loppet - den långa version

Som vanligt saxar jag bara det har inlagget direkt ur loparbloggen. Kan meddela att jag mar oforskamt bra idag fast igar eftermiddag var det ultrarapid fart som gallde efter loppet... Hall till godo med texten nedan som handlar om loppet...

"The spring's only 3 weeks away and you're competing in the biggest running event in the world!" Det var en entusiatisk speaker som agerade host i City2Surf i gar morse. Huruvuda det var den storsta lopartillstallningen nagonsin kan jag inte utttala mig om. Daremot var det trangt som tusan i och runt parken och det var onekligen en kansla av var i luften.

Jag hade tillsammans med 80000 andra vallfardat till Hyde Park. Det var mitt fjarde City2Surf och kanslan att vara dar var bekant. Det som daremot var nytt for mig var att jag startade i en snabbare malgrupp strax efter de seedade loparna och min nummerlapp var rod vilket skvallrade om en tidigare merit. Ambitionen att gora PB var saklart hog och eftersom jag skulle springa tillsammans med andra likasinnade var forutsattningarna ocksa darefter. Icke desto mindre infann sig kanslan av nervositet och jag undrade hur kroppen egentligen skulle hantera den dar djavulska backen i mitten.

I startfallan var stamningen langt ifran spand; musik spelades pa hog volym och jag smapratade med mina narmaste grannar som gjorde akarbrasor och hoppade upp och ned for att halla varmen. Nar tonerna av Australiens nationalsang spelades tog majoriteten av sig loparkeporna och sjong med av fulla muggar. Sjalv gjorde jag likadant och mimade av ren artighet. Texten hade jag inte lart mig an men det kandes ju onodigt att visa det i ett sant lage.

Prick 8.30 gick startskottet och cirka tretusen lopare framfor mig borjade rora pa sig. Det tog nastan tva minuter att komma till den officiella starten - tyvarr gjorde jag misstaget att starta igang klockan ungefar 20 sekunder innan. Farden gick mot Kings Cross och in i ostra biltunneln som smalnade av markant. Har blev det korvstoppning och nagra lopare uttryckte sin ovilja over den langsamma takten. Efter tunneln lossnade det och jag kom ratt snart in i ett bra tempo som forde mig uppfor Rushcutters Bay, fina Double Bay och bildskona Rose Bay med glittrande vatten.

Upp till sjatte kilometern lyckades jag halla ett bra men bestamt tempo utan att det blev for jobbigt. Fokuset lag pa hog kadens, bra loparekonomi och minimala svangningar med overkroppen. Konstaterade lattat att jag hade bra klipp i benen och det kandes kontrollerat och bra aven om jag inte fick nagot gratis. Enligt tidsplanen lag jag bra till men det var ocksa har, vid pass 6,5 som provet skulle ske. Sag borjan pa Heart break hill och jag tog nagra extra stora klunkar vatten, bet ihop och paborjade kullen dar de flesta askadarna stod uppradade.

Backen var seg och tog aldrig slut - men nagon gang skulle jag inte tillata. Jag hade inte seedat upp mig for ingenting och om det var nagonting jag skulle visa har sa var det att det var skillnad pa en rod och en bla nummerlapp. Var det till pa raga pa allt nagonting som skulle sabba perset sa var det att lagga ned gardet och borja ga. "Gilla laget och tugga asfalt!" intalade jag mig sjalv allteftersom stegen kandes tunga som cement och jag fick en alltmer osmickrande kroppshallning. Nagon lopare bredvid mig peppade sig sjalv med "Come on, nearly there!". Aven om det inte lag nagon sanning i det kandes det skont att bli invaggad med en slags mental hjalp i det stadiet nar det var trogt som tusan och vi alla kampade som djur.

I mitten pa kullen var ambulanspersonalen pa plats. De var redan upptagna med sina forsta patienter; nagra bleka lopare som lag i framstupa sidolage och kippade efter andan som uppspolad fisk. Jag skankte en tanke till de medtagna stackarna och mindes sjalv hur forfarligt hemskt det hade varit att stupa i Rebel Sports fun run i november forra aret. Backen tog nu en sista brant stigning innan det blev det plant och mer lattsprunget. Metallicas "Enter Sandman" strommade ur en hogtalare och pa en uppriggad scen stod ett tjugotal cheer leaders och amade sig i vulgara outfits.

Nu blev det antligen nedfor - antligen! Och antligen var det ocksa tillfalle att inkassera tid. Trashiga cheer leaders vid vagkanten byttes nu mot ett sackpipeband iforda kilt, en vy som for mig var betydligt trevligare att vila ogonen pa. Jag tryckte upp tempot rejalt igen och kroppen svarade tacksamt genom att bara folja med, protestlost. Bondi Beach och ett enda gigantiskt hav lag nu framfor oss - en enorm kansla att veta att man hade det jobbiga bakom sig. Nedfor, nedfor, nedfor gick banprofilen och allting gick snabbt och taktfullt och som pa rals. Kilometertiderna visade laga siffror och jag kom pa mig sjalv med att le fortjust varje gang klockan pep efter varje ny avverkad tusing.

Sa trott, sa seg och sa mycket mjolksyra pa upploppet. En oronbedovande publik som skrek, hejade och formligen lyfte oss fram den sista biten - en snabb sprint dar jag passerade mallinjen med ett stort smile. Vad blev det? Hur gick det? Klarade jag mig? Jag ville ju veta samtidigt som jag var sa glad att vara i mal i och foll utmattad pa sidan och kollade pa klockan.

Distans: 14,10 km
Tid: 1:11:02
Snittempo: 5:02 min/km
Snittpuls: Korde utan balte som vanligt

Från soffan med benen insmorda i tigerbalsam...

Herregud vad benen varker! Men jag har haft fantastiskt roligt! Personligt rekord med 71:02 pa City2Surf. Helt otroligt jobbigt men jag ar jattenojd! Det kommer en langre rapport imorgon, just nu ligger jag i soffan och ater glass och tanker pa att jag besegrade Heart break hill...

Kilometertider nedan -

Ater till vardagen

Det har faktiskt varit ok att komma tillbaks i vanliga rutiner efter semestern igen. Jag forvantade mig att det skulle vara segt som tusan eftersom vi hade det sa mysigt i Thailand (varfor det nu skulle gora saken varre vet jag inte - av nagon anledning kanns det som det skulle vara svarare att komma in i gangor om man inte gjort sa mycket...). Tur ar det i vilket fall som helst eftersom man tillbringar sa mycket tid pa jobbet.

Har plockat upp lite lasning igen; i bokvag haller jag pa med en Wallander-deckare, Henning Mankells "Den orolige mannen", en riktig bladvandare. En annan bok som lanades till mig var "xxxx" som jag ska ta itu med efter Wallander.

Traning blir det saklart mycket av. Den har veckan blir det lite fokus pa lopp igen da jag springer City2Surf pa sondag. Eftersom det ar ett av varldens storsta lopp med ca 75000 deltagare ar det en riktigt harlig festivalstamning med galna deltagare och skont nordiga lopare som satsar allt. Jag tillhor nog mittemellan-klassen an sa lange. I ovrigt ska vi forsoka hinna traffa vannerna S & J i helgen eftersom vi inte har setts pa lange.

Matmaskinen meddelar

Trotta ben idag efter en ratt lang loprunda igar. Just nu ar jag ju mitt uppe i en viktig fas i marathonprogrammet och det tar en hel del pa kroppen, det ar val kanske darfor man latt kan kanna sig lite hangig emellanat. Men det var skont att komma ut igar och fa kanna att man levde - 25 km runt stan, de ostliggande stranderna, Bondi Beach, Centennial Park och sedan hem igen. Speciellt skont att kanna att man levde efter ost & vinkvallen i lordags; det blev manga olika viner som provades och manga goda ostar till. Nu far vi nog ata matratter med ost de narmaste veckorna for att fa slut pa alla ostskarvar. En positiv sak med att trana sahar intensivt ar ju att man aldrig behover tanka pa att ata nyttigt - man ar konstant hungrig och det gar aldrig att fa i sig tillrackligt med bransle.

Matmaskinen intar vilolage

Härliga Måndag!

Efter en ganka hektisk helg med mycket traning har vi varit lediga idag (drottningens fodelsedag). Det har varit underbart med langhelg och att bara slappa och gora minimalt idag - langfrukost pa ett cafe i narheten, ett besok pa en outlet som hade mycket fint och nu blir det film i form av The Damned United med Michael Sheen i huvudrollen.

Återhämtningshelg

Den har veckan har jag mest aterhamtat mig efter halvmaran aven om det har blivit nagra lattare pass for att mjuka upp kroppen. Det kanns roligt att ha slagit personligt "varldsrekord" men lite scary ocksa samtidigt; nu blir nasta mal helmaran (hemska tanke!). Tur att det ar nastan 4 manader kvar sa jag kan bygga upp psyket infor det provet! I helgen blir det formodligen som vanligt nagra traningsrundor. I ovrigt har vi inga planer, ska bli skont att ta det lugnt och bara ta dagen som den kommer. Maken hintade nagot om att det var eeeeeeevigheter sedan vi at indisk mat nu sa i kvall blir det formodligen middag pa Maya da dhabi.

I bokvag haller jag pa med tva nya titlar; Kapten Nemos bibliotek av PO Enquist och 61 Hours av australiensiska Lee Child. Den sistnmanda kanns ratt annorlunda och lite mer som en deckare.

Halvmaran (Varning: Lang text!)

Nedan text ar saxad direkt ur min fanatiska fitnessblogg:). Hall till godo!

Sydney visade sig fran sin basta sida i gar morse nar jag, tillsammans med ca 10000 andra lopare, intog Hyde Park och startfallan till Sydney Half Marathon. Aven om det var ratt kylslaget - cirka +13 och ra luft - hade vi en klarbla himmel med sol ovanfor oss; ett gott tecken pa att det skulle bli en fin hostdag med utmarkta springforhallanden.

Jag krop in i startfallan runt 7.15 for att fa en bra plats lite langre fram. Konstigt nog fanns det inga speciella startgrupper forrutom de seedade loparna som givetvis stod langst fram. Dagen till ara hade jag springsallskap med kompisarna A & J som jag hade mott upp utanfor parken innan. Jag visste att de bada tranat ratt hart infor det har och de hade en, for mig, ratt ambitios malsattning pa sub-1.45 i dagens lopp. Perfekta harar med andra ord aven om min egen ambition var att kapa mitt eget PB med cirka 5 minuter, alltsa fran 1:55:07 som jag satte i februari.

Starten gick 7.30 och vi trummade ivag. Efter forsta kilometern som gick i 5.20, konstaterade A att "nu var det dags att oka en aning". Shit, tankte jag, redan! Hoppas jag kan hanga med pa det har nu... Foljande fem kilometrarna gick pa alla under 5-tempo. Aven om >5 ar hyfsat snabbt for mig kandes det latt och det liksom bara flot pa. The Rocks erbjod lite smakuperade gator men den forsta riktigt jobbiga backen var vid 6,5 kilometer; den nastan 600 meter langa tunga Hunter street-Hill med en rejal stigning som gjorde att benen blev varma av mjolksyra. Val uppe pa kronet var det massor med publik som hejade pa. Har mottes vi aven av de forsta elitloparna som nu var inne pa sitt andra varv och dundrade forbi i imponerande takt.

En lang och valbehovd backe ned till Botanic Gardens och Mrs Macquarie chair borjade. Tempot drogs upp igen och vi holl oss langt ifran vatskekontrollerna for att undvika flygande vattenmuggar och torstiga lopare. Som sagt, skont med nedforsbacke men samma vag skulle ju ocksa springas ut ur Botanic Gardens. Nedfor blev nu uppfor, och har var det en och annan stackare som saktade ned och gick i den sista backen ur parken. Sjalv kande jag mig markbart seg men knotade pa och undrade hur tusan jag kunnat missa att tanka pa Sydney CBD (Central Business District) som en sadan valkuperad miljo.

Milen passerades pa 51 blankt. Ratt tunga ben efter alla dessa backar, och jag sa till A som talmodigt sprang bredvid mig: "Vill du sticka sa gor det!". Jag anade att hon var starkare i det har laget; och mycket riktigt, hon okade pa steget lite och det tog inte lang tid forran man knappt sag skymten av hennes valtranade lilla rumpa. Andra rundan paborjades och det var nu dags for energiintag; vid elfte kilometern, som tack och lov var nedfor, sog jag i mig min medhavda vaniljgele (ratt god faktiskt!) och kande ratt snart hur effekten av detta kickade igang. Borjade kanna mig stark igen och nar vi kom ned pa Hickson Road, forbi Pier Point, Operahuset och Circular Quay, avverkade jag loppets snabbaste kilometertider: 4.50, 4.51 och 4.45. Kanske var det de romantiska minnena som gav mig en extra boost nar jag passerade min egen brollopsplats Dawes Point Park? Det var hur som helst loppets starkaste stund, och i och med att jag fortfarande lag i narheten av farthallaren som holl sub-1:45-fart fick jag under en vansinning sekund en tanke om att 106 minuter kanske skulle kunna vara inom rackhall.

Men det var innan den andra stigningen av Hunter Street Hill. Hunter Street, jag kommer i fortsattningen att hanvisa till denna backe som helvetesbacken. Har fick jag formodligen skorda vad jag tidigare satt och benen kandes mer och mer blytunga for varje steg uppfor backen. Forsokte med olika uppmuntrande mantran i det har laget: forst "stark-latt-snabb", sedan "pain is temporary, quitting is forever" , t.o.m. Kentas gamla alkisdanga "Just i dag ar jag stark" fick sig en genomkorare i skallen. Uppe pa kronet igen pep klockan att min 17:de kilometertid blev 6.44 - inget att skryta om infor barnbarnen alltsa. Men nu djavlar! Nu fick jag griller i skallen att jag inte skulle tappa mer har. Jag visste ju att min svaga sida ar just backar och eftersom det nu var nedfor ett tag (innan det blev uppfor igen alltsa) var det bara att ta i anda ifran tarna och utnyttja lutningen som erbjods. Snart kom jag upp till 18 km dar det kandes "OK". Sedan kom de sista stigningarna som gav sa mycket blykansla i benen att det inte var roligt langre. En kille som uppenbarligen legat pa FOR hart stapplade at sidan och fick ur sig frukosten. Det ar aldrig kul att se sant men det tog inte lang tid innan ambulanspersonalen var framme och sakrade laget.

Sista kilometrarna var ingen njutning; jag ville mest bara overleva och komma i mal. Sahar i efterhand hade jag kanske kunnat kapa nagra minuter till (overlag) men kanslan av tung mjolksyra och en trott kropp gjorde det omojligt att stegra i det har laget. Jag tog den sista biten i komfortzonsfart (5.20) och nojde mig med det. Maken tog emot vid mallinjen. Kramade och gav mig vatten. Forde mig fram till medaljluckorna dar jag fick medalj, goodie bag och sportdryck. Hela parken var fylld av svettiga, rosenkindade lopare som alla mer eller mindre hade en glad uppsyn och gratulerade varann kors och tvars.

Hur kandes det da? Jo, alldeles superharligt! Ar jattenojd med att jag lyckades sla mitt eget mal samtidigt som det kandes bra att jag inte satsade for hogt. Vem vet, nasta gang kanske det blir sub-1:45?! Men det far verkligen bli en annan dag. Idag ska jag vila och vara stolt. For just idag ar jag stark (inklusive alla andra mantran jag rabblade igar:-)).

Kolla in loppet har via Garmin Connect

Distans: 21,1 km
Tid: 1:49:53
Snittempo: 5:12 min/km
Snittpuls: (korde utan pulsbalte)

Jaaaa! (1:49:53)

Woohoo - dar satt den! Ar supernojd. Nu blir det matintag och ta hand om benen...

Fingers & Toes Crossed!

Nu blir det laddning den har veckan igen eftersom jag har langlopp pa sondag, Sydney Half Marathon. Det ska bli jattekul! Det har eventet ar ju mycket storre an de jag varit pa tidigare och har sakert 8000 deltagare. Dessutom har jag ju bara sprungit halvmarathon i cross country-terrang innan, det ar ju ratt stor skillnad att springa pa asfalt som det har loppet nu gar pa. Forra sondagen gjorde jag sista langpasset innan och det kandes jattebra, inte alls sa jobbigt som jag har upplevt det tidigare. Sa hall alla fingrar och tar nu for att det kommer att ga kalasbra pa sondag!!

Som vanligt kommer vastskebaltet och energipafyllning i form av gele att tas med under loppet. Aterigen, ingen risk for kollaps eller varmeslag eller att jag blir kompis med ambulanspersonalen! :)

Favorit i Repris

Fredag - veckans basta dag! Ikvall ska jag in till stan och traffa V, en f.d. arbestskompis, ska bli kul. Vi ska motas pa Establishment och ga och kaka nagonstans i the Rocks om det inte ar knokfullt overallt. Planen infor imorgon ar att springa pa morgonen och sedan ta det superlugnt, fomodligen nagot liknande ocksa pa sondag.

Har borjat lasa en ny bok: PO Enqvists Nemos bibliotek. Av en slump hittade jag den i bokhyllan, jag maste ha kopte den for lange sedan eftersom jag inte kommer ihag att jag hade den. Trevlig helg!