Sydney Marathon - den langa versionen

Det har ar som vanligt en historia saxat direkt ur loparbloggen. Om hur det var att springa mitt forsta marathon, om hur det var att ga ut for hart, om musik som forforde mig tills jag inte visste hur fort jag sprang langre, om hur det var att kanna sig ododlig och riktigt illa daran inom loppet av nagra timmar, om att se vaggen i vitogat, om att nastan svimma och om en fantastisk lattnad att ga i mal.

Kl. 6.40, alltsa 50 minuter innan start, var jag pa plats pa Milson's Point i norra Sydney. Det var en riktigt kylslagen morgon och jag hade, forrutom min loparutsyrsel, en gammal fleecejacka pa mig som jag skulle slanga innan avfard. Kon till toaletterna ringlade sig redan lang sa det var bara att glatt koa upp for att sedan stalla sig i samma ko ytterligare en gang innan det var dags att anta startfallan bland 3000 andra marathonlopare. (Det gick aven ett halvmarathon, ett 9 km & 4 km lopp denna morgon, totalt uppskattades det runt 35000 deltagare).

Folk sag ut att vara som folk ar mest vid lopartavlingar; seniga "Stefan Holm-typer" blandat med kreti och pleti fran varldens alla horn. Man gick runt och smapratade med varann och det var en riktigt harligt avslappnad stamning. Skont att se; det har tog bort udden av den nervositet jag kande vid frukostbordet tidigare. Jag hade dagen till ara inforskaffat en 16 GB iPod nano - den var nu fullastad med en massa bra energigivande musik och nar startskottet gick tryckte jag igang musiken som gav en riktigt skon startrytm.

Nagon sa att vid sjalva starten ar man som en galopphast redo att komma ut ur sin spilta. Det var lite sa jag kande mig nar jag stegade ivag over Harbour bridge - all denna forberedelse, en vacker morgonsol over en somnig stad, den fantastiska utsikten over bron och operahuset, stadens markanta profil och sa musiken sa klart som gjorde sitt. Det var praktiskt taget omojligt att halla farten i styr och vid 5 km upptackte jag att klockan visade knappa 25,5 minuter.

Rundan gick in i vackra Botanical Gardens. Nagra fotoivriga japaner stannade saklart och drog fram sina minimala kameror for att foreviga denna vy. In i Hyde Park gick ledet sedan som en u-svang och har nagonstans horde jag en medtavlare ropa fran andra sidan "Heja Petra!! Det ser bra ut det dar!". Det var min svenska kompis J som var ca 400 meter efter och vinkade glatt at mig. Vi lyckades inte hitta varann vid starten men eftersom vi springer ganska olika gjorde det inte sa mycket. Musiken forforde mig helt, starkaste minnet ar kanske "Yes Man" med Munchausen by Proxy, en enormt bra up-beat lat som spelades pa hog volym. Kande mig sa otroligt pigg och det kandes totalt fel att sakta ned - det har fick jag sa klart ata upp senare men det aterkommer vi till da.

Maken stod vid forsta anhalten vid 15 km. Han ropade nagot om att jag hade min "Cruice control activated" och pa nagot vis stamde det ganska bra for allting gick latt som en platt och per automatik. Jag hade precis tagit min forsta gele och var nog lite sockerhog vid det stadiet. Han fick slangkyssar som gensvar innan jag fortsatte in till mina vanliga trakter, Centennial Park, och dess gronskande prakt.

Halvmaran passerades pa 1:52. Nar vi kom ut ur parken igen vid 25 km-markeringen var maken pa plats igen och ropade "Not far from the 3:45 group, baby! You're doing really well!". Aterigen bra vibbar men ocksa ganska precis har fick jag den forsta trotthetskanslan som jag forsokte bota med en sportgel. Knatade pa uppfor Anzac Parade och Taylor Square, vid 30 km fick jag ytterligare en vag av trotthet. Har stod ett gang kompisar som appladerade och hejade med en fin banderoll. Vattnet var slut i baltet och jag plockade upp en mugg som jag gick och drog i mig.

Kom igen nu for f*n, nu ar det bara 12 km kvar, tankte jag. In i Hyde Park igen och uppfor en provosoriskt byggd bro som gick over Park Street. Nedfor Maquarie Street kunde jag plocka upp lite fart igen, fantastiskt skon kansla att lata benen fa vila lite i nedforslut innan det blev flackt igen och man passerade folktata Cicular Quay. En rungande publik som skrek och hejade men har borjade ocksa en valdigt jobbig mental grej - att springa forbi malet och fortsatta UT ur stan.

Vid 33 km borjade det bli kampigt. Benen var fortfarande med men det artiga steget ville inte riktigt drivas av hjarnan som tycktes ha tagit en paus. Jag insag att jag nu var ute pa obeprovade vatten dar jag inte hade en aning om vad som kunde handa harnast. En kollega stod vid Hickson Road och hejade "Go Petra!" samtidigt som maken dok upp pa cykel igen och ropade uppmuntrande ord fran cykelbanan. Upp till nu hade banan varit relativt flack fast vid det har stadiet tornade en kusligt jobbig backe framfor mig.

35 km och jag maste stanna och dricka. Fyller pa med sportdryck. Svart att fortsatta springa. "Kom igen nu da! Spring!!" intalar jag mig sjalv. Men det ar basolut ingen koppling mellan hjarnan och benen. Kompis J springer forbi mig och klappar mig uppmuntrande i ryggen. Backen ar svar att ta sig uppfor och jag ar sa yr att jag vill svimma. Uppe pa kronet lattar det lite och sa paborjar vi antligen vagen tillbaks - mot mal.

Vad som hander sedan ar lite difust. Jag har bara en enda upprepad tanke; Ta dig i mal! Ta dig i mal! Ta dig i mal! Varenda steg kanns som en okontrollerbra manover dar jag hela tiden maste tvinga mig sjalv till klyschan - hoger, vanster, hoger... Springer antligen under bron igen. Operahuset och malgangen narmar sig. Fotografer som knapper (vill le men jag kanner mig bara gratfardig).

Malgang. Sjunker ihop vid en mur. En obeskrivlig lattnad. Maken kommer och pysslar om mig, ger mig vatten, apelsin, banan.... Har svart for att behalla allt.

Distans: 42,47 km (enligt Garmin:-))

Tid: 3:55:17

Snittempo: 5:32 min/km

Split 1: 1:52:37

Split 2: 2:02:39

(Resulatatlistorna ar nu publicerade och visar pa samma tid 3:55:16)

24 km - latt som en platt och med ett brett leende


29 km - liiite anstrangt kanske men det har fixar vi!


37 km - hoger, vanster, hoger, vanster...


42 km (styrfart & snittempo 6:39). Ett sista hej till publiken innan jag dackar...

3:55:17

Ar sjukt trott. Det kommer en utforlig rapport imorgon...

Mer om loppet - den långa version

Som vanligt saxar jag bara det har inlagget direkt ur loparbloggen. Kan meddela att jag mar oforskamt bra idag fast igar eftermiddag var det ultrarapid fart som gallde efter loppet... Hall till godo med texten nedan som handlar om loppet...

"The spring's only 3 weeks away and you're competing in the biggest running event in the world!" Det var en entusiatisk speaker som agerade host i City2Surf i gar morse. Huruvuda det var den storsta lopartillstallningen nagonsin kan jag inte utttala mig om. Daremot var det trangt som tusan i och runt parken och det var onekligen en kansla av var i luften.

Jag hade tillsammans med 80000 andra vallfardat till Hyde Park. Det var mitt fjarde City2Surf och kanslan att vara dar var bekant. Det som daremot var nytt for mig var att jag startade i en snabbare malgrupp strax efter de seedade loparna och min nummerlapp var rod vilket skvallrade om en tidigare merit. Ambitionen att gora PB var saklart hog och eftersom jag skulle springa tillsammans med andra likasinnade var forutsattningarna ocksa darefter. Icke desto mindre infann sig kanslan av nervositet och jag undrade hur kroppen egentligen skulle hantera den dar djavulska backen i mitten.

I startfallan var stamningen langt ifran spand; musik spelades pa hog volym och jag smapratade med mina narmaste grannar som gjorde akarbrasor och hoppade upp och ned for att halla varmen. Nar tonerna av Australiens nationalsang spelades tog majoriteten av sig loparkeporna och sjong med av fulla muggar. Sjalv gjorde jag likadant och mimade av ren artighet. Texten hade jag inte lart mig an men det kandes ju onodigt att visa det i ett sant lage.

Prick 8.30 gick startskottet och cirka tretusen lopare framfor mig borjade rora pa sig. Det tog nastan tva minuter att komma till den officiella starten - tyvarr gjorde jag misstaget att starta igang klockan ungefar 20 sekunder innan. Farden gick mot Kings Cross och in i ostra biltunneln som smalnade av markant. Har blev det korvstoppning och nagra lopare uttryckte sin ovilja over den langsamma takten. Efter tunneln lossnade det och jag kom ratt snart in i ett bra tempo som forde mig uppfor Rushcutters Bay, fina Double Bay och bildskona Rose Bay med glittrande vatten.

Upp till sjatte kilometern lyckades jag halla ett bra men bestamt tempo utan att det blev for jobbigt. Fokuset lag pa hog kadens, bra loparekonomi och minimala svangningar med overkroppen. Konstaterade lattat att jag hade bra klipp i benen och det kandes kontrollerat och bra aven om jag inte fick nagot gratis. Enligt tidsplanen lag jag bra till men det var ocksa har, vid pass 6,5 som provet skulle ske. Sag borjan pa Heart break hill och jag tog nagra extra stora klunkar vatten, bet ihop och paborjade kullen dar de flesta askadarna stod uppradade.

Backen var seg och tog aldrig slut - men nagon gang skulle jag inte tillata. Jag hade inte seedat upp mig for ingenting och om det var nagonting jag skulle visa har sa var det att det var skillnad pa en rod och en bla nummerlapp. Var det till pa raga pa allt nagonting som skulle sabba perset sa var det att lagga ned gardet och borja ga. "Gilla laget och tugga asfalt!" intalade jag mig sjalv allteftersom stegen kandes tunga som cement och jag fick en alltmer osmickrande kroppshallning. Nagon lopare bredvid mig peppade sig sjalv med "Come on, nearly there!". Aven om det inte lag nagon sanning i det kandes det skont att bli invaggad med en slags mental hjalp i det stadiet nar det var trogt som tusan och vi alla kampade som djur.

I mitten pa kullen var ambulanspersonalen pa plats. De var redan upptagna med sina forsta patienter; nagra bleka lopare som lag i framstupa sidolage och kippade efter andan som uppspolad fisk. Jag skankte en tanke till de medtagna stackarna och mindes sjalv hur forfarligt hemskt det hade varit att stupa i Rebel Sports fun run i november forra aret. Backen tog nu en sista brant stigning innan det blev det plant och mer lattsprunget. Metallicas "Enter Sandman" strommade ur en hogtalare och pa en uppriggad scen stod ett tjugotal cheer leaders och amade sig i vulgara outfits.

Nu blev det antligen nedfor - antligen! Och antligen var det ocksa tillfalle att inkassera tid. Trashiga cheer leaders vid vagkanten byttes nu mot ett sackpipeband iforda kilt, en vy som for mig var betydligt trevligare att vila ogonen pa. Jag tryckte upp tempot rejalt igen och kroppen svarade tacksamt genom att bara folja med, protestlost. Bondi Beach och ett enda gigantiskt hav lag nu framfor oss - en enorm kansla att veta att man hade det jobbiga bakom sig. Nedfor, nedfor, nedfor gick banprofilen och allting gick snabbt och taktfullt och som pa rals. Kilometertiderna visade laga siffror och jag kom pa mig sjalv med att le fortjust varje gang klockan pep efter varje ny avverkad tusing.

Sa trott, sa seg och sa mycket mjolksyra pa upploppet. En oronbedovande publik som skrek, hejade och formligen lyfte oss fram den sista biten - en snabb sprint dar jag passerade mallinjen med ett stort smile. Vad blev det? Hur gick det? Klarade jag mig? Jag ville ju veta samtidigt som jag var sa glad att vara i mal i och foll utmattad pa sidan och kollade pa klockan.

Distans: 14,10 km
Tid: 1:11:02
Snittempo: 5:02 min/km
Snittpuls: Korde utan balte som vanligt

Från soffan med benen insmorda i tigerbalsam...

Herregud vad benen varker! Men jag har haft fantastiskt roligt! Personligt rekord med 71:02 pa City2Surf. Helt otroligt jobbigt men jag ar jattenojd! Det kommer en langre rapport imorgon, just nu ligger jag i soffan och ater glass och tanker pa att jag besegrade Heart break hill...

Kilometertider nedan -

Ater till vardagen

Det har faktiskt varit ok att komma tillbaks i vanliga rutiner efter semestern igen. Jag forvantade mig att det skulle vara segt som tusan eftersom vi hade det sa mysigt i Thailand (varfor det nu skulle gora saken varre vet jag inte - av nagon anledning kanns det som det skulle vara svarare att komma in i gangor om man inte gjort sa mycket...). Tur ar det i vilket fall som helst eftersom man tillbringar sa mycket tid pa jobbet.

Har plockat upp lite lasning igen; i bokvag haller jag pa med en Wallander-deckare, Henning Mankells "Den orolige mannen", en riktig bladvandare. En annan bok som lanades till mig var "xxxx" som jag ska ta itu med efter Wallander.

Traning blir det saklart mycket av. Den har veckan blir det lite fokus pa lopp igen da jag springer City2Surf pa sondag. Eftersom det ar ett av varldens storsta lopp med ca 75000 deltagare ar det en riktigt harlig festivalstamning med galna deltagare och skont nordiga lopare som satsar allt. Jag tillhor nog mittemellan-klassen an sa lange. I ovrigt ska vi forsoka hinna traffa vannerna S & J i helgen eftersom vi inte har setts pa lange.

Apropå ingenting

Det hander inte sa mycket nytt i mitt live just nu. Faktum ar att ju langre det gar mellan blogginlaggen desto svarare ar det att skriva. Varfor ar det sa egentligen? Det borde ju egentligen bli lattare eftersom man da har "mer" att rapportera. Men sa ar det inte. Det blir bara sa pretentiost och sa kanns det som varje inlagg inte har nagot varde. Sa var ska man da borja?

Jo, i bokvag. Henning Mankells "Depths" har jag betat av pa sistone. En valdigt melankolisk historia om en djupt deprimerad man som lever dubbelliv och slutligen inte kan valja sida. Det ar aldrig speciellt inspirerande att lasa om deppiga manniskor men boken ar anda tilltalande och valskriven. Nu snarast tanker jag ta till mig boktipsen som min bokvan Ricky brukar skicka ibland. Jag brukar ofta fa boktips fran hoger och vanster och forsoker hinna lasa sant som rekommenderas (inte alltid min stil) men Rickys tips ar alltid bra och palitliga.

Annars har jag borjat trana via ett marathonprogram. Pa det stora hela blir det inte sa mycket annorlunda just nu, det ar val mest stegringen som foljs upp och att man successivt bygger upp lang distans sa att kroppen ska kunna klara av de 42195 metrarna vid det officiella provet. Ja, det var val allt! Skorna slits ut snabbt, just nu springer jag i ett par Mizuno Ultima Wave som ar som att trampa omkring i bomull.

Halvmarathon

Har nedan foljer en rapport som jag saxat direkt ur min egen traningsblogg... I ovrigt kan jag namna att jag kanner mig oforskamt pigg sahar dagen efter och har lite traningsvark i benen men det ar ju anda ratt vantat:)

Klockan sex vacktes jag av vackarklockan denna morgon. Tva smorgasar med ost, kokt agg, youghurt och appeljuice slukades vid matbordet samtidigt som maken gick och plockade ihop sina lopargrejer, gick ut pa balkongen och meddelade att det skulle bli en varm dag idag. Otippat Sydneyvader... La pa ett extra lager solfaktor och en solskyddande lypsyp pa munnen. Keps och vattenbalte var ju obligatoriskt. Vi satte oss pa mc'n och drog ivag till Centennial Park och Mackay Sportsground dar starten skulle ske.

Gruppen lopare denna morgon var en liten men angenam skara pa 147 startande halvmara-deltagare. Forrutom 21.1 km kunde man aven springa 4 & 7 km, i vilka det hade anmalts ytterligare ca 340 lopare. Banan for halvmara-distansen var 3 rundor, plus lite till, runt samma bana som 7 km-deltagarna skulle springa.

Stax innan attasnaret var det dags att ta plats i startfallan. Fjarilarna i magen var nu stora som fladdermoss. Jag konstaterade att det var ratt manga bekanta loparansikten. Dels lopare jag mott i parken forrut, och sa elitlopare som tex. Magda Karimali (best female i det har loppet med tiden 1:26:08) och Chadi Elaskhar (best male med imponerande 1:16:14). Startskottet gick och sekunden efter hordes det valbekanta ljudet av en hop elektroniska klockor som startades igang med ett kallt datoriserat piiiip. Nagon exalterad halvmarathon-lopare ropade fortjust: Yeah, let's go!! och sa trummade vi ivag genom startlinjen.

Forsta tva kilometrarna gick i 5.00-fart. Jag tankte att det far bara eller brista men det kandes onekligen bra och inte alls som jag gick ut for hart. Eliten skingrades ratt tidigt. Sjalv hamnade jag i en liten klunga som tycktes halla den fart jag sjalv valt. Idag hade jag dessvarre inte lyxen av nagon halvmara-partner utan fick tjuvlyssna pa vad andra konverserade om; det var onekligen mycket lopnordsnack och stamningen var sadan att man latt kunde komma med i samtalet om man ville. Forsta varvet (7 km) kom pa 36:16 och med det tankte jag att det har kanns inte alls pjakigt. Trots mycket svalka pa sistone var det ocksa ratt hog luftfuktighet. Detta kunde man ocksa se pa graset som hade dagg och var ratt mjukt att springa pa. Lukten av gras och en svag bris fran sjoarna forde med sig bra energi. Men den basta energin kom saklart fran maken som stod under ett trad och ropade "You're just cruising, baby! The whole park loves you!!"

Detta gjorde att det kandes latt och helt underbart roligt. Fick ivag nagra slangkyssar till karleken innan jag stegade ivag med latta ben. Underbart att fa support pa det har sattet. Feel good-kanslan holl i sig till milen ungefar nar jag kollade pa klockan igen som visade 52:44. Det var ungefar har jag fick min forsta negativtanke av "Shit - mer an dubbelt sa langt kvar". Pa nagot satt - tack o lov - lyckades jag vanda detta till "Shit - har redan avverkat halften!". For att halla motivationen igang halade jag upp en GU sportsgel som jag slurpade i mig pa nagra sekunder. Smaken av vad som skulle vara "A delightful feast of fresh summer fruits" la sig som en tjock hinna pa tungan och langs med gommen. Vidrigt. Det var bara att svalja ned denna ackliga sorja med vatten och invanta att sockret och salterna skulle verka.

I en skogsglanta syntes nagra buskskvattare som uppenbarligen hade druckit for mycket vatten (tack o lov lyckades jag halla mig den har gangen). Jag trummade pa med det okade energiintaget och tankte att det var en jakla tur att man inte fick nagot pinsamt magproblem av gelen. Pass 14 kom ratt snabbt och med den ocksa den befriande tanken att det bara var 7.1 kilometer kvar. Vid det har laget var gruppen rejalt splittrad men jag hade en flasande herre bakom mig som jag minsann inte tankte slappa forbi. Aterigen hejarop ifran maken och uppmuntrande ord som formade tankar som "Det har ar tammetusan skitcoolt!". Tankarna gjorde att det kandes relativt latt aven om jag tryckte pa sa gott jag kunde och riktade disciplinen at att bara fortsatta. Saktade ned gjorde jag bara for att dricka men nagra totalstopp tillat jag aldrig under loppet.

Vid artonde kilometern borjade nedrakningen. Mitt eget vatten var slut, det var varmt sa inat bengen men jag visste att det var en vattenstation kvar. Kollade pa klockan som visade 1:37:06 - har insag jag att mitt mal pa under tva timmar inte alls skulle bli en omojlighet. Hall ut, inte langt kvar nu! Fick jag hela tiden tanka. Jag var anda fruktansvart trott har och med det tillat jag mig att sakta ned till 6.20-fart ett tag tills man kunde skynja mallinjen nagon kilometer bort. Har fick nagra medlopare blodad tand och okade farten en aning. Jag svarade med samma tempo. Pa upploppet blev det faktiskt ratt spannande dar jag, en kille och en tjej kampade till malgang och slutade alla tre inom loppet av nagra sekunder.

Basta maken stod vid mallinjen och fotograferade. Tog emot en svettig fru som strackte armarna mot himlen, log brett, slutade springa men kunde inte sluta le. Fick en lang kram och sa damp vi ned i graset under skuggan av ett trad bland hundratals andra svettiga lopare. Det var sa underbart att sluta springa och vara i mal. Och framfor allt att vara en halvmarathon-lopare. Stamningen var pa topp och jag konverserade glatt med mina "slutkompisar", gratulerade till bra lopp och att vi hjalpt varann pa vagen med den okade slutspurten. HARLIGT!!

Det bjods pa pannkakor, sylt, nutella och massa olika typer av farsk frukt. Jag slukade 4 stora pannkakor i ren loparhunger, at nagra ananasskivor och grattade maken som ocksa gjort en staende ovation i sitt 4 km-lopp. Det blev pa alla satt och vis en jattebra dag som avrundades med thaimat, nagra glas champagne och massvis med glass.

Distans: 21.15 km

Tid: 1:55:07

Snittempo: 5.26 min/km

Maxtempo: 4.16 min/km

Fokuserad och svarflortad donna pre-race....

Slutspurt av tva tjejer och en kille...

Fin make som kammade hem seger i.o.m. forsta loppet

Post-halvmarathon

Jaaa! Klarade malet under tva timmar (1:55:07 om man ska ga efter min egen klocka) och i.o.m det var jag nastan tio minuter snabbare an forra gangen. Det kommer en mer utforlig rapport om ett tag - tills dess kika in statistiken har som visar pa en jamn och fint lopp. Ar supernojd. Nu ska jag forst ta hand om ett par trotta ben och se till att fa i mig lite mat...

Fredag

Harliga fredag! Sahar pa kvallskvisten har jag sprungit en kortis pa 7 km och kommer sedan att toppa upp kontot med bra familjetid. I morgon blir det ett besok hos frisoren, kanske laga lite hemgjord pasta och sa sondagsspringning - ja, ni vet. Handlade en sportsgel pa lunchen idag sa den tanker jag slurpa i mig under tavlingen ungefar vid pass 10 km. Det ar enbart salter, socker och mineraler i den, en riktigt trogflytande sorja sa den maste ju vara bra pa nagot satt.

Det finns ett talesatt som sager att ett halvmarathon inte borjar forran vid sjuttonde kilometern ungefar. Har galler det ju att kunna tackla kanslan INNAN man kommer till den dar plagsamma troskeln och borjar bli sadar trott. Jag ar lite nervos fast jag vet ju att jag kan springa den har strackan nu - har ju aven gjort det utanfor lopp. Vatsebaltet foljer med saklart sa det finns ingen risk for hemska kollapser eller annat. Tack for alla fina kommentarer dar ni peppar mig - det varmer och kommer att hjalpa mig pa sondag!! Ni ar sa gulliga. Det kommer en lagesrapport sa fort jag ar klar.

Annars pluggar jag japanska fraser for fulla muggar och konstaterar att alla "L" i olika engelska ord ar i princip utbytta till valdigt betonade "R". Egendomligt men valdigt gulligt! Trevlig helg!

Kafe-o-re=Cafe au lait
Saraka=Salad
Kora=Coca cola
Meri Kurisimassi=Merry Christmas

Lillfredagsdejt

Ikvall blir det lopardejt med en kompis. Vi ska motas utanfor operahuset och kommer att springa i Botanical gardens, over Harbour Bridge, runt i Kirribilli (ungefar dar vi bodde forrut) och sa samma vag hem igen. Det ar alltid kul att springa inne i stan, det blir ju ett helt annat tempo, dessutom ar det ratt skont att springa i en annan miljo. Handlade nagra tuber GU-sport gels idag pa lunchen, ska testa ikvall och se om det ar nagot att ha nar jag springer halvmaran pa sondag. Lite extra socker och salt borde man ju kunna slurpa i sig.

Jo, och sa blir det kortvecka pa jobbet denna vecka eftersom jag (och M) flexar pa fredag. Nice! Pa fredag vankas namligen 15-arsjubileum for oss sa da aker festblasan pa. Men nu, ater till SAP-landet!