På västfronten intet nytt

Mycket jobb och sena kvallar. Det ar ratt roligt pa jobbet nu men full fart och fortfarande ingen bra kommunikation alls. Jag ar sa glad att jag kan springa - den perfekta ventilen til allt.

Vinter i Sydney

Vinter i Sydney - som svenskt oktobervader skulle man kunna saga. Det ar nog bra att det ar lite kallt har anda sa man far langta till sommaren och minnas varfor man akte fran Sverige. Hemlangtan kan vara ratt jobbig ocksa precis nar man varit hemma.

Corporate bullshit

Hej och ha, tillbaks till kostymnissar, paragrafer, regler & regelverk och det allmanna corporate bullshit. Det ar inte helt latt att komma tillbaks till jobbet efter en ratt lang semester dar man inte behovt spela sa mycket spel hela tiden. Smoke and mirrors dagligen. Hierarkin ar overvaldigad och man forvantas jobba utan att ha nagon som helst kansla for de mest grundlaggande arbetsforhallandena: varfor, nar, hur, var, och av vem. Att jobba under ett hogt tempo, under press och inom manga ramar ar jag ju ratt van vid vid det har laget, men att man forvantas ta sa mycket skit trots att man inte ar chef, och att det ska trippas pa ta hela tiden ar nagot jag har svart att vanja mig vid. Ar man chef sa bor man val valkomna bade positiv och negativ feedback fran sina anstallda? Dessutom bor man val kunna driva saker och vaga sta for det och formedla det till sina anstallda? Inte lata nagon annan formedla det ryktesvagen sa att det missuppfattas pa flera olika satt? Jag har under mitt arbetsliv jobbat med bade bra och daliga chefer. Jag later sakert fruktansvart synisk nu men jag kan med gott samveta saga att pa min nuvarande arbetsplats ar ledningen under all kritik.

Jobbar man i en s.k.high tech arbetsmiljo (jo, arbetsmiljon beskrivs faktiskt sa!) sa bor man val vara redo att vilja fornya och ligga pa framkanten? Fa interna processer att funka sa att man inte hela tiden springer omkring i samma gamla hjulspar ar ut och ar in? Det ar forvanade att det pa vissa arbetsplatser skapas regler bara for reglernas skapande och eftersom detta aldrig ifragasatts sa blir man sjalv den onda brakmakaren om man nu skulle saga nanting.

Samtidigt ar det ratt skont att se att man faktiskt inte haller pa att bli HELT galen - det finns faktiskt fortfarande chefer inom var organisation som vill driva en lite mer oppnare kommunikation.

Hemskt mycket gnall i det har inlagget. Al Gore's "An inconvenient truth" sahar pa kvallskvisten verkar ju passande som tisdagsrulle i ett santhar lage.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Stockholm marathon 2011

Redan pa hotellet pa Karlaplan kande man samhorigheten - laddade loparkladda manniskor som diskuterade tavlingsstrategier och fyllde frukosttallrikarna till breddgraden. Promenaden langs Valhallavagen bjod pa annu mer folk av samma virke och ur stadion formligen vallde det ut lopare. Pa Lidingovagen var det sa tjockt med folk att man i princip fick armbaga sig fram. Det var inget snack om saken - det var lordag 28 maj och det var Stockholm marathon som skulle ga av stapeln.

Jag styrde kosan mot ett ljusgult hus med boulebana - det var sagt att det skulle vara loparbloggtraff innan start, och detta unika tillfalle att traffa mina gelikar ville jag ju inte missa. Forst pa plats sag jag Janne som inte var svar att missa; coolt kladd i neongula Sauconys, stilfullt matchande pa benen och upptill. Snicksnackade aven med trevliga 4:30-Staffan som INTE skulle springa idag och alltsa hade akt in till stan enkomt for detta event (ar man comittad lopare sa ar man!) . Fick nagra snabba ord aven med Vasalopps slash orienterings slash ultralopar-Therese (jag tror jag stannar dar) och aven med snabba bonorna Anneliten och Sofie (den sistnamnda hade jag dessutom turen att se redan pa nummerlappshamtningen dagen innan). Svd-Petra rusade forbi och skulle sanda. Kort sagt, det var kandistatt innan start och aven om jag garna hade velat saga hej ocksa till Hjarnlopar-Johan och snabbaste Ingmarie sa fick vi noja oss dar - det blir val fler tillfallen misstanker jag.

Borjade rora mig mot startfallan dar jag fick en sista kram av mamma & co som onskade mig lycka till och tog hand om jackan. Starten gick och vi trummade antligen ivag. Ganska snabbt slangde jag av mig handskarna (Clas ohlsson, 10:-, tack for tipset Svd-Petra!) som jag hade inforskaffat enkomt for denna kyliga morgon. Smart drag att halla varmen i mina annars sa frusna fingrar. Tio kilometer passerade fortare an kvickt och jag bara njot i fulla drag precis som jag lovat mig sjalv att jag skulle. Under den har tiden konstaterade jag att publikstodet var ENORMT langs med hela banan (lite skillnad i jamforelse med Sydney marathon alltsa), otaliga liveband pa flera stallen, de medryckande afrikanska trummorna uppe pa Vasterbron (vada uppforsbacke?) och aven musik ur hogtalare lite har och dar. Mitt beslut att springa utan musik var kort och gott lyckat da det absolut inte behovdes i en sadan atmosfar.

Ut mot min gamla sverigeadress drog vi sedan. Gardet var som vanligt kallt och ratt blasigt och det kandes markligt att lunka omkring i dessa trakter som jag upp till for 6 ar sedan kallade "hemma" ratt manga ar. Pa 1:54 passerade jag halvmaran och det var lugnt och fint, och bara positiva kanslor aven om jag nog hade hinkat lite val mycket vatten. Sagt och gjort - jag behovde uppsoka ett buskage. Inga fisfornama normer har inte. En hel del andra tycktes dela den uppfattningen eftersom det skvattes i var och varannan buske.

Djurgarden, med den lite kurvigare banterrangen och avsaknaden av publik, sags vara ett segt moment i loppet. Jag upplevde det anda inte sa. Det ar ju sa vackert dar ute, man har fortfarande ork att njuta av miljon och med all tystnad finns det ju tillfalle att smaprata lite med alla knasiga medlopare. Jag hade bland annat sallskap av en stins iford gabardinbyxor, langarmad skjorta, slips och visselpipa, en finlandsk hockeyspelare, en liten spinkig man iford tjugotalsinspirerad svart o vitrandig baddrakt, och sa var det helt sonika farthallaren sub-4 som jag konverserade lite med.

Slutade vara social en bit innan vi kom ut pa Strandvagen. Trots att min gamla arbetskollega R stod och hejade vid 28-km och inte langt darifran aven mamma & co fick jag forsta vagen av trotthet ungefar da. Att det skulle bli jobbigt vid det stadiet visste jag ju sedan forrut men besvikelsen kommer alltid som ett brev pa posten nar man kanner att man maste trappa ned for att inte krokna. Andra rundan pa Vasterbron gick trots allt battre an vantat, nu med annu mer publik som gav rungande applader. Vackra Norr Malarstrand passerades och dar stod basta kompisen M och hejade. Hon hade missat mitt forsta varv pa samma plats och var fast besluten om att sta kvar.

Vattnet i mitt eget balte var nu sedan lange slut. Kande en tilltagande trotthet och jag tillat mig sjalv att stanna och dricka pa staende fot vid nagot stalle. Likadant gjorde jag pa de nastkommande dryckesstationerna. Ungefar vid 38-40 km var jag sa trott att jag gick ett tiotal meter aven mellan vattenstationerna. Vid 41 km hor jag nagon ropa "Heja Petra!!"- jag vander mig om och ser Lisette. Vad underbart det ar att hora nagon ropa ens namn - det gar liksom ratt in i hjartat och lyfter en.

Stadion lag nu framfor mig som ett vykortsvackert foremal. In pa tartarbanan som kanns som moln i jamforelse med asfalt. Stela ben vars agares hjarna tyst skriker "SPRING sa inat h-vete!". Benen kan inte riktigt fa till det. Malgang. Lyfter armarna till en segergest. Stoppar klockan som visar pa 3:59:10 pa 43,08 km. Far medalj, blir omkramad av varldens basta familj.


Pre-race pa hotellrummet.