Trip down Memory Lane - 15 år

Jo, det var sa sant. I helgen har jag inte BARA kutat runt som en galning i en park. Jag har aven gjort andra saker. Firat anniversary t.e.x. 15 ar med min sambo (som numera ar min make). Det ar alltsa ett och ett halvt decennium sedan. 1994, narmare bestamt.

Jag vill minnas att det var mycket Melrose Place-frisyrer dar alla skulle se sa dar sportigt frascha ut. Jag flyttade ner till Stockholm och joinade ett gym pa Sveavagen. Dar handlade jag aven den populara jazzbyxan som flitigt anvandes i diverse aerobics-klasser. Parfymer, klader och annat var overhuvudtaget valdigt sportiga. Vi gravde ju trots allt guld i USA. Mycket skulle uniformeras och det var unisex hit o dit over det mesta (bade for honom OCH henne alltsa). Pals fick man inte bara - det sade t.o.m. supermodellerna till om. Pa radion spelades Oasis, The Vurve och Spice Girls flitigt, aven pa gamla Mushrooms i Stockholm som fortfarande fanns kvar. Estonia-katastrofen skakade hela norden. Styret gick fran blatt till rott igen och Carl Bildt fick dra sig undan for Ingvar Carlsson. Princessan Victoria hade inte annu utvecklat nagon atstorning. Detta trots att allt som gick att fa tag pa i matbutiken nu var light, light, light. Pa tal om mat forresten; sushi var ganska nytt i Sverige och liksom "roligt". Galoppen fattade jag och hamnade pa Sakura som servitris.

Ja, the rest is history, som man sager. 15 ar firades med god middag pa trevliga The Pier i Rose Bay. Rekommenderas till er turturduvor dar ute. (Vill man folja med pa ett bildspel for resten av kvallen sa kan man gora det har).

Halvmaradebuten

Blosor, blanaglar, trotta muskler och omma leder ar prognosen idag. Men det ar tammef*n vart varje liten akomma... Sjalv gar jag omkring med ett stort leende pa lapparna idag och blir gratulerad fran hoger och vanster ungefar som jag vunnit OS-guld. Ett stort steg for mig, formodligen ett litet steg for nagon annan.

Gardagen borjade med uppstigning kl 6.00. Efter en snabb frukost bestaende av kokt agg, smorgas och tre glas appeljuice begav vi oss till Centennial Park. Min undebara make/standige foljeslagare och kameraman hade tagit ett bestamt beslut att vara pa plats. Med tanke pa forra loppets utgang var han nog extra bestamd att vara dar och hade packat vaskan med first aid kit, vatten, smorgasar, ombyte, massage-gele och massa annat. Val pa plats registrerade jag mig och slog mig ner i skuggan under ett trad. Kollade pa klockan som knappt slagit sju, det var redan uppemot +30C och vaderprognosen for idag var ironiskt nog narmare fyrtio grader. Nagot nervos over detta drack jag ratt mycket vatten och hann ga pa toaletten 2 ganger innan. Min halvmarapartner Fabio dok upp och det var dags att stalla sig i startfallan.

Ni som laser mig blogg kanske kanner igen namnet Centennial Park. Det ar har jag huserar mest nar jag tranar eftersom den erbjuder allt - lopning pa asfalt, grus eller gras med speciella lopbanor som stracker sig 3.7 km runt sjalva parken. Har finns aven en cykelfil, en bilfil och tillomed en hastbana. Sjalva parken inuti ar grasmatta med oppna falt, sjoar, mycket trad, buskar och smatt kuperad terrang. Kort o gott klassiskt cross country. Rundan var lagd mitt i parken med mycket snirkelkrokar fram och tillbaks, runt sjoarna och pa nagra stallen genom tata buskar och trad. En runda var ca 7 km, vi skulle saledes springa 3 rundor for att avverka hela distansen.

Forsta rundan gick finfint, sprang och smapratade med Fabio som var pa ovanligt vitsigt humor dagen till ara. Konstaterade att vatten serverades vid tre olika stallen. Den har gangen skulle jag inte behova dacka av vattenbrist ialla fall. Andra rundan inleddes och det var bara att fylla pa vatska med jamna mellenrum. Kanske drack jag lite for mycket - vid ca 10km kande jag att ett toalettbesok var nodvandigt. Givetvis fanns det inte en enda bajamaja i sikte. Vad gor man? Ja, som den osofistikerade lopare man nu blivit var det bara att kolla in tataste mojliga buske (vilket det fanns valdig manga av), springa in och kora rockkoncert-varianten. Snabbt och lustigt helt enkelt.

Vid pass 13 km halade jag upp en GU Sports gel och slurpade i mig halva innehallet; en kletig rora med nagon sotsliskig vaniljsmak som jag natt och jamnt lyckades svalja (Carl-Jan Granqvist skulle formodligen ha kvaljts bara vid atanken). Effekten av detta kickade in ratt snart, det var skont att kanna lite extra energiflode till benen som fick jobba ganska friskt. Vidrigt varmt skulle jag beskriva det nar jag hallde ungefar min femte mugg vatten over kroppen, samtidigt som jag kande att det var skont att ha solskydd bade i form av kepa och Fennec X-Bionic toppen. Det kanske var ren och skar inbillning men det kandes atminstone som toppen faktiskt fyllde syftet att kyla ned en aning nar den val blivit riktigt genomblot.

Det gick aldrig speciellt snabbt under loppet. Tittar man pa Garmin-analysen sa kom jag upp till 3.47 min/km vid nagot enstaka tillfalle men holl givetvis inte farten vid nagon langre stracka. Malet med det har loppet var att genomfora det, sa med tanke pa hettan (och mina relativt nylakta loparben) kandes det som jag inte vagade ge speciellt mycket mer. Sluttampen var heller inte speciellt dramatisk eller sprintfylld. Konstaterande bara att det var jakligt skont att se "Finish-banderollen" nar jag narmade mig malgang. Efterat, damp ned i grasmattan och hallde en liter vatten over skallen. Viftade bort miljoner flugor som tycktes alska min ackliga svettkropp. At en banan och nagra apelsinklyftor. High-fivade Fabio, den skavanken, som kommit i mal 2 minuter innan mig. Slukade 3 stora pannkakor med nutellasmor pa - HUR GOTT som helst! (Har skulle Carl-Jan definitivt ha varit avundsjuk!)

Att springa ett halvmarathon ar alldeles, alldeles enormt harligt. En jattebra distans - visst far man jobba men det ar inte omojligt.

Jo, det var sa sant - det har med tiden da... Enligt den officiella resultatlistan lyder det: 2:04:27

(Mer bilder finns har om man vill kolla.)

Precis innan start. Deltagarantalet var ratt lagt, gissningsvis uppemot ett hundratal halvmarathonlopare. Starten gick fran samma plats som malgang.

Diskuterar upplagget infor loppet. "Nice and easy, perseverance is key. Hats, sunnies and sun factors are on."

Sallskap ar bra att ha nar man springer ett langlopp. Kompis Fabio var snall och stallde upp och supportade mig.


Malgangen - en svettig men glad halvmaradebutant. Det var.... SKITVARMT pa ren svenska!!

Halvmarathon - Centennial Park

Jaa!! Ar sa GLAD! Har antligen blivit av med halvmara-oskulden! Som ni ser korde jag med fullt vatskebalte, och sa slurpade jag sports gel for fulla muggar - det hjalpte for att halla hela vagen ut - 21.1 km i cross country-terrang. Det blir ett kort inlagg idag; det ar superhett, har en del otacka blasor pa fotterna men jag kanner mig sa pigg och jatteglad att jag KLARADE det. Aterkommer med full rapport imorgon.... Nu ska jag slanga mig i poolen och kyla ner kroppen.

Jo, just det - vill man kolla in det hela sa finns det mer bilder har . Den officiella tiden har inte blivit publicerad annu men jag misstanker att jag kommer att ligga pa ungefar 2:06:00

Veckans Filmer

Som vanligt kollar vi pa en hel del film. Denna vecka har vi sett bla "Last Ride" med Hugo Weaving. En klassik australiensisk film som handlar om en pojke och hans pappa pa resande fot. Missar och elande - kolla inte om ni ar deppade eller ar hemskt kansliga for gettho-forhallanden dar barn ar inblandade. Men vill ni bara se en film med mycket australiensiska inslag, storslagna scener och hora galna uttryck sa bor ni se den! En annan film jag ser fram emot att se ar "Sleeper" med (och av) Woody Allen. (Woody Allen, Philip Seymor Hoffman och Daniel Auteill slass for ovrigt om forstaplatsen pa mina favoritskadisar nu).

Annars har vi tagit hem en del pinsamma romantiska kommedier. Man far runt i videobutiken och konstaterar att man sett ungefar 90% av de nyslappta filmerna sa ibland far det helt enkelt bli (enkomt) valdigt tveksamma val; "He's just not that into you", "Management", och "Casanova".

Lillfredagsdejt

Ikvall blir det lopardejt med en kompis. Vi ska motas utanfor operahuset och kommer att springa i Botanical gardens, over Harbour Bridge, runt i Kirribilli (ungefar dar vi bodde forrut) och sa samma vag hem igen. Det ar alltid kul att springa inne i stan, det blir ju ett helt annat tempo, dessutom ar det ratt skont att springa i en annan miljo. Handlade nagra tuber GU-sport gels idag pa lunchen, ska testa ikvall och se om det ar nagot att ha nar jag springer halvmaran pa sondag. Lite extra socker och salt borde man ju kunna slurpa i sig.

Jo, och sa blir det kortvecka pa jobbet denna vecka eftersom jag (och M) flexar pa fredag. Nice! Pa fredag vankas namligen 15-arsjubileum for oss sa da aker festblasan pa. Men nu, ater till SAP-landet!

Om Allt & Inget

Forra veckan hade vi rena rama varmeboljan. Den har veckan har det hittills mest bara varit regn och aska. Himlen var alldeles svart igar och det blixtrade och bullrade hela kvallen. Hoppas att detta haller i sig till helgen (formodligen inte, men man kan ju hoppas). Pa sondag har jag ju halvmarathon och det skulle vara ratt skont om det var daligt vader att springa i.

Helgen som var har vi inte gjort sa mycket. Tog en langrunda pa sondagen, 14,6 km - det gick bra att springa och med vatskebaltet pa hoften var det inga problem alls. Inga benbekymmer eller svimattacker, och ambulanspersonalen fick ha en helt igenom ledig sondag:) Dessutom var vi pa Eveleigh market och fyllde pa forradet med organisk mat och annat gott. Kylskapet ar saledes fyllt med en massa goda nyttigheter som ekologisk kronartskocka och silver beet, som ar en slags spenat i hardare format. Det ar bara att fylla pa vitaminkvoten. Det marks att man ar van en massa konserveringsamnen eftersom gronsakerna maste atas genast. Inom en dag blir de vissna och kroknar.

Jobbmassigt ar det lite smasegt nu aven om det ar valdigt manga moten och work shops pa olika stallen (fast inget radikalt eller nytt som hander...). Har liksom ingen direkt motivation eftersom det inte kanns som jag lar mig nagot nytt. Haller pa och kollar pa en kurs som jag skulle vilja ga. Om jobbet kan sponsra sa skulle jag garna vilja anmala mig. Det ar en SAP ABAP-kurs som gor att jag kommer att kunna tyda, konfigurera, koda och lagga upp program och bli (annu) lite snitsigare inom mitt omrade. Ja, vi far se hur det blir med den saken. Haller tummarna i alla fall. Annars var det val allt for tillfallet - en trakig tisdag dar det inte hander sa mycket alltsa.

Dagens Läsning: French Letters

...Och idag ar det VARMT igen. Faktiskt sa varmt att det praktiskt taget bara dallrat hela dagen idag. Men nu pa kvallskvisten har det borjat regna, ett typiskt tecken da det varit for varmt. Ska precis ut och ta mig ett dopp i poolen.

Sondagens dramatiska utgang har lagt ett visst sorti over denna vecka, darfor ligger jag lagt med traningen just nu alla fall och sysslar med lite annat. I mandags borjade jag pa en ny bok; French Letters av Bruno Bouchet. Forra boken jag laste jag ut Oliver Twist. Boken var i originalsprak och med ratt mycket "gammelengelska" var det ratt svart ibland att forsta alla uttryck och storyn, aven om boken som helhet ar jattebra lasning. Men skont att ga till en helt annan genre och ton. French Letters ar en samtida berattelse som bjuder pa massor av bizarra, humoristiska inslag. Bra dialoger och mycket ironi gor att jag gillar den jattemycket!

Negativt H1N1 & Planer for Veckan

Efter ett besok hos doktorn igar konstaterade man att jag inte har svininfluensa sa det var ju ratt skont att fa reda ut det begreppet. Vill jag sa kunde jag ta en spruta gratis men eftersom jag redan har nagot slags virus i kroppen sa rekommenderar man inte att ta sprutan NU eftersom det i sadana fall inte skulle fa nagon verkan. Vad for slags virus jag har/har haft kunde hon dock inte saga. Det blev det klassiska - fick en ordination med nagon receptbelagd medicin som jag skulle hamta ut. Vilket jag givetvis inte gjorde eftersom det kanns helt meningslost att ata nagra piller som inte ar till nagot specifikt syfte.

Annars har jag inga speciella planer for den har veckan. Tankte halla mig borta fran loparbanor och ambulanspersonal atminstone fram till torsdag (men da kanna efter och se om jag ar redo for nagon fysisk aktivitet). Jag kopte ju ett flaskbalte i helgen (horde du det, Annika?) sa vatskebrist bor inte vara nagot problem i framtiden. Ar ju dessutom tjenis med intensivvarden har nere nu sa de har lovat att halla koll pa mig.

Dramatik på Hög Nivå

Jag upprepar mig har med samma story fran sportbloggen -

Ja, vad ska man saga? Tre ord har gatt i rundgang i skallen sedan igar; pinsamt, idotiskt och vardelost. Att jag startade overhuvudtaget var idiotiskt, resultatet blev pinsamt och pa det stora hela blev dagen en helt igenom vardelos dag. Jag ar inte speciellt stolt over det har men kanske kan jag stoppa nagon annan att gora samma misstag, darfor delar jag med mig av detta.

Forra veckan var jag ju inte sadar jattepigg. Pa fredagen kande jag mig dock ratt mycket battre och pa lordagen mycket, mycket battre, sa pass bra att vi akte runt och kollade i stan i butiker och lite annat. Tog da beslutet att kanna efter hur jag kande mig pa sondagsmorgen nar jag vaknat och se om jag var sa pass bra att jag skulle kunna springa da.

Sagt och gjort - sondagmorgonen kom och jag kande mig PIGG och glad och lopsugen. Hoppade pa pendeln till Sydney Olympic Park och kom natt och jamt dit till startskottet. Det var bara att tranga sig in i sub-50-gruppen och borja rora pa sig mot startfallan. De tre forsta kilometrarna gick kalas, hade bra spring i benen och njot av fulla drag. Fyran kom och jag var torstig - hallde i mig en halv mugg (och resten pa huvudet) vid dryckesstationen som stod vid 4.6km. Tankte att jag plockar upp atminstone en till mugg vid ett senare lage. Sexan kom och det borjade kannas smasegt. Nagon dryckesstation fanns inte i sikte. Vid sjunde kilometern var jag ratt trott men benen pinnade pa och jag tankte hela tiden att "allt sitter i skallen - hall ut!". Vid attan borjade jag misstrosta och tanka negativt - "Fan, kommer det inget vatten snart??". Tvingade benen vidare med samma fart samtidigt som jag kande ett svagt illamaende och en olustig kansla av svaghet i hela kroppen. Nionde kilometern kom och jag formligen drop av svett. Har klockades jag in pa 45:30 och jag minns att jag inte hade speciellt manga klara tanka i det stadiet.

Vid 9.2km hander nagot. Jag har gatt igenom det ratt manga ganger i skallen men kommer inte ihag exakt vad. Foljer man Garminlasarens resultat ser man har att jag borjat vackla gaende med en fart pa cirka 15.16/min (pulsen ar for ovrigt extremt hog med ett snitt pa 175 bpm). Till 9.63 km hardar jag tydligen ut - dar stannar sedan tiden pa 52:05 eftersom kroppen slutat rora pa sig.

Vaknar upp med ambulanspersonal runt mig. Man tar puls, satter en oxygen-tub runt ansiktet och lagger is pa huvudet. Fragor som "how many fingers do you see?" (nagon haller upp tva fingar och jag lyckas fa ur mig "two") och "do you know what day it is" stalls. Enligt klockan ligger jag sa i ca 25 minuter tills jag kan satta mig upp utan att fa svindel och spy. Sedan stapplar jag mig upp och lyckas med en ambulansmans hjalp ta mig in i mal. De sista vasentliga 400 metrarna in i stadion. "Number Eight - Petra McLaughlin!!" hors det i hogtalarna just precis innan jag passerar mallinjen. Sedan kommer tararna. Besvikelse. Frustration. Skam. Idiotiskt.

Blir emottagen av en mycket bekymrad make pa laktaren som far hora hela storyn och sager ett varmt men chockat tack till ambulanskillen. Satter mig ner och blir ompysslad. Far vatten, skakar och mar pyton. Svaljer galla. Forsoker forsta vad som hant.

Sahar i efterhand da. Ja, som sagt, visst ar det latt att vara efterklok. Jag skulle ju givetvis inte ha startat. Skulle ha stannat hemma och vilat. Men nar man VILL sa garna sa ar det latt att inbilla sig att man KAN. Det jag tar med mig fran den har upplevelsen ar framforallt:

1. Ta det sakra framfor det osakra och STARTA INTE i ett lopp nar du precis nyligen varit sjuk.
2. Alltid - drick massvis med vatten - fore, under och efter.

Annars holl ITB-benet och som ni ser sa var motivationen initialt valdigt hog.

Pre-kollaps: vid 1.5km i "toppform" med latta steg och ett brett leende

Hälsa, Film & Värmebölja

Snuva och halsont ar den tillfalliga prognosen men det hoppas jag ska forsvinna ratt snart. Det brukar det ju gora om man ignorerar akomman. Kanske ar halsan relaterat till vadret och temperaturen som gatt upp och ner valdigt ostabilt de senaste veckorna, idag runt +22C och igar hemska +37C.

Det har blivit valdigt mycket film pa sistone: Woody Allens nya Whatever works som var jattebra, rolig och traffsaker. Mycket Philip Seymour Hoffman: The boat that rocked (SUPERBRA), och Synecdoche, New York (bisarrt pseudointellektuellt drama). Mycket struntfilmer: Blindness, Revolutionary Road, Confessions of a shopaholic och Lakeview Terrace. Och som filmserie slanger vi in lite Sopranos emellanat.

Sculptures by the Sea

Helgen har varit jatteharlig med en massa solsken och uteaktiviteter. Har kommit igang pa allvar med med aqua-running dar jag kor 60-minuterspass som faktiskt trottar ur mig. Nar jag forst borjade slutade jag mest for att jag var uttrakad men nu nar jag hittat ratt teknik sa blir man helt utpumpad. Kul! Det ar ju dessutom jattebra att kunna variera traningen. For att inte halka pa poolbotten anvander jag tva par strumpor som ger battre "grepp" och sa jobbar jag mycket med armarna sa att hela kroppen far en bra workout.

I lordags motte vi upp kompisar for att kolla pa utstallningen Sculptures By the Sea som gar fran Tamarama Beach till Bondi. Efter den langra promenaden blev det ett badstopp och sa at vi lunch pa Bondi Beach. Utstallningen var val vard att se - en massa olika skulpturer/former som alla lag vid i narheten av strandremsan man passerade. Som vanligt finns det mer bilder har.