PSH i sitt esse

Den nya plattskarmen star svart och fin i vardagsrummet och levererar som en regel, snarare an undantag nu for tiden, tv-dinners vareviga kvall. Efter att ha gatt igenom allt sevart i den lokala dvd-butiken i Kirribilli har vi beslutat att ga med i Quickflix, en filmklubb dar jag tydligen ska fa min fix av allt ifran Bergman till Allen – later stortskont tycker jag. An sa lange har det funkat alldeles stralande men sa fort M satter sig framfor videolistan blir det genast en leverans som innehaller mer blod-vald-sex-och-droger an jag skulle onska att jag sag under ett helt ar (note to self: satt filter pa filmutbudet).

Filmen igar var faktiskt ett val i konsencus eftersom vi bada tillhor skaran Seymour-Hoffman-anhangare. Jag tror att ju aldre man blir, desto gratmildare blir man for nar filmkrediten rullade in pa slutet fick jag genast ga och snyta mig och latsas som jag fatt ett corn-chips i ogat. Jag vill minnas att det hande vid samtliga tillfallen av Casablanca och Fahrenheit 9/11 ocksa, i fortsattningen kommer filmer med tarvarning att planeras ytterst val; antingen vid solokvistkvall eller som beloning efter nagon halvtaskig b-rulle. I Love Liza spelar Seymour-Hoffman rollen som den nyblivne anklingen Wilson; en deprimerad sjal som efter sin hustrus sjalvmord forsoker sta ut med den vanliga vardagen. Efter tafatta forsok att finna nagon slags mening med livet dras han till ett destruktivt leverne med bensinsniffning bland annat. Av en tragikomisk handelse som leder till den bisarra kopplingen med modellflyplan borjar han umgas med nörd-Denny som Seymour-Hoffman knepigt nog finner trost i. Man tycker att det ar raka mostatsen till det han behover, men givetvis ar han sa desperat att fly verkligheten att inte ens (i mitt tycke - alltid) alskvarda Kathy Bates i hans narmaste omgivning kan fa honom att slappa taget om sorgen.

Nu ska jag inte beratta mer om filmen annat an att den inte slutar som jag kanske far det att lata. Men helt enkelt, Philip Seymour-Hoffman nar han ar som bast - se den.