Det har ar som vanligt en historia saxat direkt ur loparbloggen. Om hur det var att springa mitt forsta marathon, om hur det var att ga ut for hart, om musik som forforde mig tills jag inte visste hur fort jag sprang langre, om hur det var att kanna sig ododlig och riktigt illa daran inom loppet av nagra timmar, om att se vaggen i vitogat, om att nastan svimma och om en fantastisk lattnad att ga i mal.
Kl. 6.40, alltsa 50 minuter innan start, var jag pa plats pa Milson's Point i norra Sydney. Det var en riktigt kylslagen morgon och jag hade, forrutom min loparutsyrsel, en gammal fleecejacka pa mig som jag skulle slanga innan avfard. Kon till toaletterna ringlade sig redan lang sa det var bara att glatt koa upp for att sedan stalla sig i samma ko ytterligare en gang innan det var dags att anta startfallan bland 3000 andra marathonlopare. (Det gick aven ett halvmarathon, ett 9 km & 4 km lopp denna morgon, totalt uppskattades det runt 35000 deltagare).
Folk sag ut att vara som folk ar mest vid lopartavlingar; seniga "Stefan Holm-typer" blandat med kreti och pleti fran varldens alla horn. Man gick runt och smapratade med varann och det var en riktigt harligt avslappnad stamning. Skont att se; det har tog bort udden av den nervositet jag kande vid frukostbordet tidigare. Jag hade dagen till ara inforskaffat en 16 GB iPod nano - den var nu fullastad med en massa bra energigivande musik och nar startskottet gick tryckte jag igang musiken som gav en riktigt skon startrytm.
Nagon sa att vid sjalva starten ar man som en galopphast redo att komma ut ur sin spilta. Det var lite sa jag kande mig nar jag stegade ivag over Harbour bridge - all denna forberedelse, en vacker morgonsol over en somnig stad, den fantastiska utsikten over bron och operahuset, stadens markanta profil och sa musiken sa klart som gjorde sitt. Det var praktiskt taget omojligt att halla farten i styr och vid 5 km upptackte jag att klockan visade knappa 25,5 minuter.
Rundan gick in i vackra Botanical Gardens. Nagra fotoivriga japaner stannade saklart och drog fram sina minimala kameror for att foreviga denna vy. In i Hyde Park gick ledet sedan som en u-svang och har nagonstans horde jag en medtavlare ropa fran andra sidan "Heja Petra!! Det ser bra ut det dar!". Det var min svenska kompis J som var ca 400 meter efter och vinkade glatt at mig. Vi lyckades inte hitta varann vid starten men eftersom vi springer ganska olika gjorde det inte sa mycket. Musiken forforde mig helt, starkaste minnet ar kanske
"Yes Man" med Munchausen by Proxy, en enormt bra up-beat lat som spelades pa hog volym. Kande mig sa otroligt pigg och det kandes totalt fel att sakta ned - det har fick jag sa klart ata upp senare men det aterkommer vi till da.
Maken stod vid forsta anhalten vid 15 km. Han ropade nagot om att jag hade min "Cruice control activated" och pa nagot vis stamde det ganska bra for allting gick
latt som en platt och per automatik. Jag hade precis tagit min forsta gele och var nog lite sockerhog vid det stadiet. Han fick slangkyssar som gensvar innan jag fortsatte in till mina vanliga trakter, Centennial Park, och dess gronskande prakt.
Halvmaran passerades pa 1:52. Nar vi kom ut ur parken igen vid 25 km-markeringen var maken pa plats igen och ropade "Not far from the 3:45 group, baby! You're doing really well!". Aterigen bra vibbar men ocksa ganska precis har fick jag den forsta trotthetskanslan som jag forsokte bota med en sportgel. Knatade pa uppfor Anzac Parade och Taylor Square, vid 30 km fick jag ytterligare en vag av trotthet. Har stod ett gang kompisar som appladerade och hejade med
en fin banderoll. Vattnet var slut i baltet och jag plockade upp en mugg som jag gick och drog i mig.
Kom igen nu for f*n, nu ar det bara 12 km kvar, tankte jag. In i Hyde Park igen och uppfor en provosoriskt byggd bro som gick over Park Street. Nedfor Maquarie Street kunde jag plocka upp lite fart igen, fantastiskt skon kansla att lata benen fa vila lite i nedforslut innan det blev flackt igen och man passerade folktata Cicular Quay. En rungande publik som skrek och hejade men har borjade ocksa en valdigt jobbig mental grej - att springa forbi malet och fortsatta UT ur stan.
Vid 33 km borjade det bli kampigt. Benen var fortfarande med men det artiga steget ville inte riktigt drivas av hjarnan som tycktes ha tagit en paus. Jag insag att jag nu var ute pa obeprovade vatten dar jag inte hade en aning om vad som kunde handa harnast. En kollega stod vid Hickson Road och hejade "Go Petra!" samtidigt som maken dok upp pa cykel igen och ropade uppmuntrande ord fran cykelbanan. Upp till nu hade banan varit relativt flack fast vid det har stadiet tornade en kusligt jobbig backe framfor mig.
35 km och jag maste stanna och dricka. Fyller pa med sportdryck. Svart att fortsatta springa.
"Kom igen nu da! Spring!!" intalar jag mig sjalv. Men det ar basolut
ingen koppling mellan hjarnan och benen. Kompis J springer forbi mig och klappar mig uppmuntrande i ryggen. Backen ar svar att ta sig uppfor och jag ar sa yr att jag vill svimma. Uppe pa kronet lattar det lite och sa paborjar vi antligen vagen tillbaks - mot mal.
Vad som hander sedan ar lite difust. Jag har bara en enda upprepad tanke;
Ta dig i mal! Ta dig i mal! Ta dig i mal! Varenda steg kanns som en okontrollerbra manover dar jag hela tiden maste tvinga mig sjalv till klyschan - hoger, vanster, hoger... Springer antligen under bron igen. Operahuset och malgangen narmar sig. Fotografer som knapper (vill le men jag kanner mig bara gratfardig).
Malgang. Sjunker ihop vid en mur. En obeskrivlig lattnad. Maken kommer och pysslar om mig, ger mig vatten, apelsin, banan.... Har svart for att behalla allt.
Distans: 42,47 km (enligt Garmin:-))
Tid: 3:55:17
Snittempo: 5:32 min/km
Split 1: 1:52:37
Split 2: 2:02:39
24 km - latt som en platt och med ett brett leende
29 km - liiite anstrangt kanske men det har fixar vi!
37 km - hoger, vanster, hoger, vanster...
42 km (styrfart & snittempo 6:39). Ett sista hej till publiken innan jag dackar...
Labels: Lopp
